[RR1]                                                 

 
LIMHAMN OCH LIMHAMNARE

Genealogilänkar:

Intro  Genealogi  Släktträd

Folkes krönika  Folkes släktträd

Rasmus Feuk /Johanna Persdtr

Rasmus Feuks övriga ättlingar

Ättlingar till Mattias Lundqvist

Ättlingar till Rasmus Broberg

Esters krönika   Esters släktträd

Ättlingar till Jöns Sjöholm

Appendix Namn  Källor

Esters släktträd  Folke&Ester

Mattias Lundqvist  (Excelfiler)

 

Mera om gamla Limhamn finns att läsa under rubriken Min far, Folke Rasmusson och i därefter följande avsnitt om farmor, farfar, farfars far, farfars mor och farmors mor

Återgivande av text utan tillstånd eller utan att källan avgives är ej tillåtet[RR2] 

( Lag 1960:729 om upphovsrätt)    Det är däremot fullt tillåtet att länka till dessa sidor

 

Limhamnslänkar:

Namn på platser    Folkes uppgifter      Sigurd Nilsson     Alfred Persson   Min fader Folke     Några andra limhamnare    Spårvagnarna   Snickerifabriken   Högar   Sibbarp   Dikeshamnen   Kåsen   Sumpahamnen   

 Middingen och Skitspissen

Andra länkar:

Limhamn

Limhamnsminnen  1900-tal

Rim   Violiner

Hälsosidan    Baksidan

Klimatstörningar

Bloggar     Flyttade bloggar

Tester      Twitter

Almanackan  Gästbok

 

Grov limhamnshistorisk resumé

Hyllie by, kalken och limhamnen

 

Fröet till vad som skulle bli fiskeläget och industriorten Limhamn fanns i kalkugnen och därtill hörande hamn och en liten hussamling därintill som låg på fäladsmark tillhörande Hyllie by. Sannolikt har kalkbrytning och kalkbearbetning förekommit här redan på 1400-talet och kanske långt tidigare. Ett ”limhaffnen” på platsen är i alla fall nämnt på tidigt 1500-tal (Kungl brev 1522).

 

Limhamnen finns noterad på ett flertal bevarade kartor från 1600-talet och framåt. På en kartskiss från 1644 av Olof Hansson Örnehufvud (110) anges ”Hillige hampn” med djupet 5 fot och där innanför liggande kalkugn och tegelugn och på flera andra 1600-talskartor markeras anläggningen med ”Lÿmofnen”, ”Limhaun” eller liknande.

 

På 1700-talet kunde vattnet utanför Malmö och Hyllie med limhamnen kallas Salt Siön eller Hafwet. På kartor fram till 1900-talet kallades det för Öster Siön. På kartor från 1600-talet med tysk text användes namnet Oresondt. Namnet Öresund förekom åtminstone ibland redan på 1800-talet och troligen mycket tidigare. Folk i allmänhet sade, och säger fortfarande rätt och slätt ”sjön”.

 

Lera, jordbeck, kospillning, tjära och asfalt mm har under tidernas lopp brukats till tätning och som fogmedel för byggnader. Byggnationen i Skåne under senmedeltiden krävde fogmedel som limmade sten vid sten.

Redan under antiken hade man använt en blandning av släckt kalk och vulkanisk tuff men på vår breddgrader fick man pröva andra material. Man använde tidigt tegelkross och kalkrik lera och kalk i olika proportioner.

 

Limhamnskalk har  använts vid byggandet av Petri kyrka och för en del av byggnation i Köpenhamn (119).

Tornet till Petri kyrka i Malmö som började byggas på 1300-talet rasade flera gånger under de första århundradena, vilket kan tyda på att man då inte ännu funnit tekniken för framställning och användning av fogbruket. Det är rimligt att anta att bränningstekniken under 1400-talet utvecklades och att man också experimenterade med olika tillsatser av olika silikatrika material.

 

Malmöhus slott uppstod då Kristian III på 1500-talet byggde om kastellet Myntergård som uppförts 1434 av Erik av Pommern. Byggnadsmaterialet som behövdes till detta och till andra byggnader i Malmö och Köpenhamn kom till stor del från de många kyrkor och kloster som revs i Lund och på andra platser efter reformationen 1536 (111). Stora delar av de äldre tegelmurarna hade låg kvalitet men de senare delarna står fortfarande kvar liksom annan 1500-talsbebyggelse i Malmö vilket tyder på att man nu hade tillgång till ett bättre bindemedel och förstod att hantera detta. Kanske började man använda mer av hydrauliska tillsatser (som hårdnar snabbt under vattenupptagning) på bekostnad av släckt kalk (som hårdnar långsamt genom upptagning av koldioxid).

Det förefaller mest sannolikt, även om det är kanske inte bevisat, att allt ”lim” för byggnationen i Malmö kom från kalkugnen vid limhamnen. Detta är troligen möjligt att undersöka närmre.

 

Bartolomeus Mikkelsens företrädare vid kalkugnen, Bartolomeus Haagensen, hade från 1630-talet ett slags kungligt monopol för stenbrytning och utnyttjandet av sten från raserade äldre byggnader i Danmark. Han hade alltså förutom kalken också riklig tillgång till hydrauliska tillsatser och ballast.

 

Bartolomeus Mikkelsen har blivit mest känd som ledare för en verksamhet som hade till syfte att förhindra Skånes införlivande med Sverige efter 1658. I historieskrivningen har hans boställe i anslutning till ugnen gått under benämningen Limhamnsgården (114). Någon lantgård i vår mening fanns kanske inte då (112), men utöver kalkhanteringen bedrevs där en omfattande djurhållning. Sedan Bartolomeus halshuggits och hans huvud satts på påle donerade Karl X hela bostället och dess 42 hästar och föl, svin, höns och gäss till generalauditör Cronoborg, som totalförstörde anläggningen. Bartolomei änka Margarete jagades iväg tomhänt.

 

Efter Cronoborgs och andra svenskars skövling återstod inte mycket. Enligt jordrevningsprotokoll för 1671 fanns endast två byggnader kvar vid kalkugnen på limhamnen. Någon samhällsliknande bebyggelse i dess närhet fanns inte heller.

 

Kalkbruket förstördes åter av Gyllenpistols regementes dragoner under det skånska kriget på 1670-talet men sattes åter i stånd under ledning av skeppsredaren, krögaren och krigaren Henning Olsen Ankargrijp 1679.

 

Enligt svensk historieskrivning raserades bruket 1709 av danskarna men i själva verket var det redan totalförstört av svenska krigsmakten som tagit över det 1702 och som sedan 1705 brukade det som sjukläger. Allt trävirke i byggnaderna förbrukades för svenska militära behov i Malmö och för tillverkning av kistor åt soldater som dött i pest, kolera och rödsot.

 

Frans Suell d ä fick åter igång bruket 1729. Enkla bostäder för några arbetare och deras familjer uppfördes i anslutning till bruket. Utöver själva limhamnen började nu en en bebyggelse av området därintill som senare så småningom kom att utvecklas till orten Limhamn.

 

Kalkproduktionen tog fart under 1700-talet under tre generationer Suell, men uppskattningsvis färre än hundra personer levde på limhamnen under 1730-talet .

Enskiftet som Frans Suell d y genomförde efter 1790 och den därmed bildade gården Annetorp medförde en påtaglig ökning av antalet personer som var engagerade i kalkhanteringen i området kring  limhamnen och vid sekelskiftet 1800 bodde uppskattningsvis drygt ett hundratal personer på limhamnen.

 

Även efter skiftet av Hyllie by 1809 och ännu långt in på 1800-talet var antalet boende på limhamnen färre än i det övriga Hyllie.  Stormby anlades av Frans Suell dy före sekelskiftet 1800 (110) som bostäder för tjästefolk på ett område ungefär vid nuvarande Geijersgatan. Stormby återfinnes bl a på en skånsk rekognoseringskarta från 1810.  Med Stormby och Raby och fiskarenas och kalk- och cementarbetarnas hus på strandmarkerna startade en samhällsliknande bebyggelse. Området som kallades limhamnen, var fortfarande bara en liten del av Hyllie socken.

Limhamn som ortsnamn fanns knappast före 1800-talet.

 

R F Berg, staty i strandplanteringen

 

Limhamn

Under mera industriliknande former ökade verksamheten på 1800-talet under släkten Kockum som också drev tegelbruket i Lomma. Där började man nu bränna lera tillsammans med kalken från Limhamn.

Förutom kalkhanteringen blev fisket, isynnerhet sillfisket, ett av de dominerande näringsfången och Limhamn betraktades som fiskeläge från 1800-talets mitt fram till 1886 då det blev municipalsamhälle.

 

Husaren Sven Nilssons etablering som fiskare 1825 och ingenjören Rudolf Fredrik Bergs anställning vid Skånska Cement Aktiebolaget 1873 brukar anföras som viktiga hållpunkter i Limhamns utveckling under de senaste två århundradena(115)

Sven var ensam som yrkesfiskare ända till 1840 och ännu på 1850-talet fanns bara ett tiotal fiskarfamiljer och på 1860-talet endast ett tjugotal fiskarfamiljer. Därefter ökade fiskarbefolkningen snabbt, dock ej så snabbt som personer engagerade i verksamheter med kalk och cement, handel och övrig industri och service.

 

Vid mitten av 1800-talet levde färre än 500 vuxna personer i hela Hyllie och början av 1880-talet fanns det färre än 2000 personer i det Hyllie som innefattade vad som några år senare skulle bli Limhamn. På 1890-talet flyttades på R F Bergs initiativ cementtillverkningen från Lomma till Limhamn där kalken, den dominerande råvaran, fanns. Under de följande decennierna ökade befolkningen flerfaldigt på grund av inflyttning som följd av kalkhanteringen och cementindustrin och annan industri som bindgarnsfabriken, snickerifabriken och aduceringsverket omkr 1880, kolsyrefabriken på 1890-talet, gipsdielenfabriken omkr 1900 och glasbruket 1901, Gasverket 1904.

 

Ännu på sent 1800-tal användes oftast uttrycket "på limhamnen" i stället för ortsnamnet Limhamn och det förekom att äldre limhamnare ännu använde uttrycket efter inkorporeringen 1915. Detta kan vara förklaringen till att man föredrar att säga "på Limhamn" i stället för "i Limhamn"

 

En spridd uppfattning är att det skulle finnas en särskild unik limhamnsdialekt

 

....."Norr ja va påug o vusste opp va ente limhamnen po lant när va de e ida. Nock for de ad harr va bodde kalkgravor o cementfabrik o bana ing te stan, men de va varken munnesipal ellor köping o allramingst sta, som de nu e. Gador va darr ju en del ovv, men di ligna mest markväja o di hadde ente navn.

Po kvällarna va harr mort som i itt tjyvahol o borra en o annen fotegenlöjta, som Per Sörensen tände o slöjte. Iblann kunne de hända att påugana rände bagetter o slöjte löjterna etter hånn som han tände dom, så han fick håla po å tänna ti de va ti å borrja släcka....."

(Johan Holmstrand i hembygdstidningen Byahornet)

 

 

Uppfattningen om denna limhamnsdialekt är spridd och böcker och ordlistor med påstått speciella limhamnsuttryck förekommer.

Praktiskt taget alla de ord som åberopas förekommer i andra skånska och sydsvenska områden och är alltså inte unikt limhamnska.

Att kalla ved för ”kyllne”, ”bränne” eller ”illebrann”, ljus för ”lyse” eller ”ljusasitt”, näsan för ”snudan”  och fotogen för ”40-sken” har förekommit på många platser i skånskt folkmål och är knappast unikt limhamnskt.

 

Om man ser till befolkningsutvecklingen under Limhamns tillblivelse som ort mellan 1850 och 1910 inser man omedelbart att en speciell dialekt knappast kan hinna att etableras då folkmängden ökar (i huvudsak genom inflyttning!) från några några hundratal individer till ca 10 000 på några decennier. Avkomlingarna från områdets 1800-talsinvånare utgör sannolikt en alltför liten del för att ge språket en särprägel.

 

 

Diagrammet bygger på grovt avrundande värden av officiell befolkningsstatistik och är endast avsett att ge ett översiktligt intryck av befolkningsutvecklingen i Limhamnsområdet.

Före 1850 var limhamnen enbart ett område i Hyllie som knappast betraktades som en självständig ort och efter inkorporeringen 1915 har Malmö-stadsdelen Limhamn tillförts nya områden.

Den intressanta delen av diagrammet återfinnes alltså mellan åren 1850 och 1915

 

Av diagrammets tillämpbara del framgår tydligt att befolkningen under en 65 årsperiod (ca en mansålder!) ökade från några hundratal till närmre tiotusen personer. Ökningen berodde till övervägande del på arbetskraftsinvandring från skånska närområden.

 

Under de sista decennierna av 1800-talet då antalet personer inom jordbruket blev färre än de som var sysselsatta inom andra näringar och Limhamn blivit municipalsamhälle, försköts tyngdpunkten, men inte förrän 1906, då Limhamn blivit köping, blev Hyllie en del av den då bildade Limhamns församling.

 

Under senare delen av 1800-talet växte Limhamn i betydelse som fiskeläge och cementfabriken under ingenjör R F Bergs ledning utvecklade orten. som blev municipalsamhälle enligt kungligt brev 1886 och köping 1906.

Den hängivet frireligiöse R F Berg vitaliserade även förenings- och näringslivet och egnahemsbyggandet och låg bl a bakom bildandet av bl a AB Stranden, Gipsdielenfabriken, Malmö snickerifabrik (senare Limhamns snickerifabrik) och andra verksamheter där cement och kalk utgjorde basråvaror.

Främst genom inflyttning mångfaldigades befolkningstalet från sekelskiftet och Limhamn sades vara Sveriges största köping med ca 10 000 personer vid inkorporeringen 1915.

 

Limhamn kom att bestå av större delen av Hyllie socken och en remsa av Fosie socken, Hindbyn, mellan Malmö och Hyllie ägor och därtill landområden som erövrats från sundet genom utfyllning. Beslut om inkorporering med Malmö fattades med en rösts övervikt redan 1911 men först 1915 blev Limhamn en del av Malmö.

 

Trots att gårdarna var försvunna använde ofta äldre personer långt in på 1900-talet Hyllies gamla gårdsbeteckningar då limhamnsområden kom på tal.

Området nordost om Limhamns kyrka där det ännu på 40-talet fanns en del äldre, enklare bebyggelse längs smala gator av grus och lera omtalades vanligen som Hyllie 28 och man kunde t ex säga att man skulle till Hyllie 22 om man hade ett ärende till någon gatuadress på Högbo.

 

Mera limhamnshistorik, där  Limhamn behandlats ur delvis andra aspekter,  kan inhämtas från Gerhard Larssons artikel i Limhamniana 1977 och artiklar av Eva Dalin, Olle Helander, C G Ekholm och Ella Liliengren i Limhamniana1992 eller boken Limhamn Från stenålder till nutid av Eva Dalin m fl ISBN 91-630-2747-X 1974.

Limhamns Företagsgrupp har en innehållsrik hemsida som ger andra limhamnsfakta än de som här redovisas.

Ytterligare limhamnshistorik finns på stengr.tripod.com/limhamn.htm och på http://sv.wikipedia.org/wiki/Limhamn

Mera om gamla limhamn finns att läsa under rubriken Min far, Folke Rasmusson och i de därefter föjande avsnitten om farmor, farfar, farfars far, farfars mor och farmors mor

 

 

 

FÖRSTA HÄLFTEN AV 1900-TALET

Efter Folke Rasmussons uppgifter

 

Min far, Folke Rasmusson (1905-2002), var inte särskilt benägen att berätta om sina upplevelser. Det som här följer är resultatet av vad jag fått fram genom att ställa frågor.

Som man frågar får man svar.

Det gäller här som i alla andra sammanhang, vilket innebär att det väsentliga kanske gått förlorat eftersom man inte förmått ställa rätt frågor. Far hade dessutom hunnit bli till åren innan jag förstått att ta vara på hans minnen och detta betyder att mycket redan var glömt och att minnesfel kan ha uppstått.

Folke bjuder huvudsakligen på persongalleri och miljöer från 1900-talets första decennier och i någon mån 1800-talets slut.

Egna limhamnsminnen berättar jag om under rubrikerna Trettiotalet och Förtiotalet.

 

                                                                                                                                                                                                                                

 

Bockgatan

 

Folke Rasmussons barndomshem på Stenbocksgatan (numera Bockgatan) utgjordes av ena delen av ett sk parhus. Olov Rasmusson och hans stora familj bodde (ca1900 – ca1920) i delen närmast kalkbrottsjärnvägen. I det lilla husets övervåning bodde Olovs halvbror Alfred Karlsson(1885 12 18 – 1977 12 22) med sin hustru Alma, född Råberg 1891 08 13 –1979 07 22 ( Alma hade en lillasyster som hette Anna).

Omkr år 1921. Botilda Rasmusson och hennes flickor har fått besök i trädgården till huset på Bockgatan (nuvarande Bockgatan 26).

Till vänster sitter min farmors föräldrar Per och Anna Lundh och bakom dem står min farmor Botilda. Närmast bordet mitt på bilden står Botildas döttrar Olga och Karin Elvira. Botildas äldsta dotter Frida står bakom Karin. Kvinnan bakom Olga har ännu inte identifierats. Mannen i mitten är möjligen min farfar Olov Rasmusson. Farfars mor, Johanna Persson, sitter bakom den lille gossen, Gustav, Botildas yngste, som håller sin moster Elna i handen. Elnas make, möbelsnickaren Kalle Karlsson i Hindby står till höger. Folke, min far, finns inte på bilden. Kanske är det han som är fotografen. Karl-Johan är ännu inte född.

 

I den andra delen bodde Anders Svenssons familj. Anders arbetade på cementfabriken. Hans yngre bror Tage var i Folkes ålder. Den näst äldste, Manfred, hade ”lungsot” (TBC) och hans höft var deformerad. Anders övriga barn hette Albin, Kerstin Ebba och Annie.

I huset intill bodde en murare som hade döttrarna Tora, Fia och Elsa. Den yngsta dottern, Elsa, var född 1903. Tora stod senare i Roséns grönsaksaffär på Järnvägsgatan och Fia sålde linne.

En äldre man, som också arbetade på cementfabriken, ”Håstig”(Nils Hastig), var morfar till Johan ”Håstig”, som senare spelade B-kornett i kyrkans musikkår. De bodde på andra sidan gatan*.

På första våningen i huset närmast kalkbrottsjärnvägen bredvid Olovs hus bodde en gammal fröken, som förmodligen ägde huset. Hon hette Pettersson. I en annan del av huset bodde de med Folke nästan jämnåriga bröderna Gustav och Oskar.

Närmast kalkbrottsjärnvägen på motsatt sida bodde två bröder, Frans och Johan Holmstrand, som båda var målare och tillika pastorer i Taborkyrkan. Den ena av dem hade en dotter som hette Barbro och den andre hade en dotter som hette Britta. Flickorna var ungefär jämnåriga med Folke. Bröderna Holmstrand, som i sitt måleri var beroende av bra stegar, startade senare Limhamns stegindustri på en tomt i närheten på samma sidan av gatan.

En fiskare, som hade en dotter som hette Jenny, bodde bredvid ”Håstig”.

 

*Minst två limhamnare med namnet Johan Hastig har funnits. Den person som Folke här berättar om var född 1904 och var adopterad av sin morfar Nils Hastig (118)

De andra, troligen en morbror till den förre, emigrerade till USA där han omkom 1916 vid en spårvagnsolycka (116)

 

Skolorna

En av eleverna vid Stattenaskolan (i samma kvarter som Karl-Johansskolan) som tidvis bodde hos Rasmus Feuk på Hyllie Kyrkoväg i närhet av kalkbrottsjärnvägen hette Helge Feuk. Folke antog att Helge var barnbarn till Rasmus, men senare har framkommit att Helge var son till Rasmus halvsyster Mathilda Charlotta. Helge blev senare lantbrukare på Linero utanför Lund.

 

En annan av eleverna vid Stattenaskolan hette Kurt. Han hade samma småskollärarinna som Folke hade 1912 till 1914. Kurt blev sedermera herrskräddare och arbetade på herrekiperingsbutiken Örnen på Södra Förstadsgatan i Malmö. Det berättades om denne Kurt att han fick anmärkning av lärarinnan, fröken Flensburg, för att han hade kastat vatten i häcken vid Prippska villan. Kurt menade att han inte alls hade kastat något vatten där. Han hade bara kissat.

 

Folkes småskollärarinna, fröken (Mariana Henrika) Flensburg, var syster till Oscar Fredrik Flensburg som hade sitt stora handelsträdgårdsmästeri på Östra Bernadottesgatan. Senare var Ernst Ekberg Folkes lärare. Han var överlärare på Linnéskolan då jag gick där på förtiotalet. På Folkes skoltid hette överläraren Hallin. Linnéskolans nordostligt belägna byggnad, ”nya Linné”, invigdes 1921.

 

Folkes farmor, Johanna Persson, tvättade och sydde skjortor åt skolläraren Lundström. Skjortor för vardagsbruk saknade på den tiden krage. I lite högtidligare sammanhang kompletterades skjortan med en lös krage. Lundströms skjortor skulle sys med en extra förstärkning för armhålorna eftersom han svettades ymnigt då han agade lärjungarna. Lundström var känd för sina hårda metoder. Bl a en fiskarson, Gösta Månsson, fick, med faderns gillande, en rejäl omgång.

 

 

Limhamns Snickerifabrik

Personalen vid Limhamns snickerifabrik år 1896. Företaget hade namnet AB Malmö Snickerifabrik fram till 1914. Därefter ändrades namnet till Limhamns Snickerifabrik AB.
Man ser bl a ser svarvaren Juhlin med tveskägg och styv hatt. Svärsonen Widell, med stort mörkt skägg finns också någonstans på gruppbilden. Originalfotot är i min ägo.

 

 

Utsnitt ur fotot ovan

I utsnittet befinner sig den då 21-årige Olov Rasmusson,

min farfar, där bildens diagonaler skär varandra

 

Limhamns snickerifabrik (fram till 1914 var företagets namn AB Malmö Snickerifabrik), vars huvudsakliga produkt utgjordes av parkettstav, låg på industriområdet bakom cementfabriken vid järnvägen. Snickerifabrikens huvudägare var familjen Wehtje. Folke började att arbeta där efter folkskolan.

En av maskinsnickarna på snickerifabriken var Oskar Hansson, som brukade fiska samman med min farfar Olov Rasmusson från en gemensamt byggd snipa.


         Småpojkarna i tiotalets Limhamn brukade roa sig med att ”spela topp”. Toppen var en liten träsnurra som hölls i rörelse med hjälp av ett snöre. Svarvaren Julin, som bodde på hörnet av Järnvägsgatan och Ansgarigatan och som arbetade på Limhamns snickerifabrik, tillverkade toppar som han sålde. Hans svärson som hette Videll arbetade också på snickerifabriken. Videll var hyvlare. Han hade sönerna Torvald och Arvid. Svarvaren Juhlin, som hade ett stort svart skägg, bjöd ibland på karameller som han hade i en plåtburk. I samma plåtburk förvarade han också sin tuggtobak.                                                                                                                             .                                                    

        Vid ett tillfälle då Folke Rasmusson hade tandvärk fick han en tuggbuss av Juhlin att lägga på den ömmande tanden, men Folke mådde illa av tuggtobaken. Folke fick bege sig till en tandläkare i Malmö som drog ut tanden utan bedövning till en kostnad av två kronor, vilket var ett avsevärt belopp på den tiden. Tandläkaren hette Sandoff (han borde kanske hetat Tand-off).

 

I Limhamn fanns det då förmodligen ingen tandläkare. Läkare fanns det däremot där redan vid nittonhundratalets början. En hette Hartwig och en annan hette Pripp. En av doktor Hjalmar Pripps söner blev också läkare och tog över praktiken efter fadern.

Senare kom också doktor Ekberg, som tillika var skolläkare och hade sin praktik i en villa, som låg strax intill apoteket Svanen på Linnégatan.                                                                                 .
 
        Jöns Hansson och Ahlström* var två äldre män som var anställda på snickerifabriken som parkettläggare. Ahlström använde uttrycket ”bevars milde väl” i situationer då de flesta använder betydligt starkare ord. ” Om han åtminstone kunde svära så att man förstår vad han menar”, tyckte då Jöns.

Jöns Hansson spelade bastuba i blåsorkestern Stjärnan, som ofta anlitades för dansmusiken på tjugotalet. Jöns bodde på Tycho Brahegatan som före inkorporeringen hette Brahegatan. Blåsorkestern Stjärnan fanns redan på 1890-talet (113).

Ahlströms söner*, Enok, Hilding och Josef var också anställda på snickerifabriken. Enok var kontorist. Josef var liksom fadern parkettläggare. Snickaren Hilding arbetade senare i vagnsverkstaden på Kockums.


        Den trumpetspelande maskinsnickaren Axel Skoglund arbetade också på snickerifabriken, där hans far varit verkmästare. Axel hade, som det ibland heter, ”eld i röven”. – Åtminstone vid ett tillfälle!

Eftersom rökning av självklara skäl inte kan tolereras i en snickerifabrik blev dassen på gården ofta rökarnas tillflyktsort. Dass av traditionell typ, med dörrspringor mellan snedställda spjälor, stod i en rad på fabriksgården.

Vid ett tillfälle då röken bolmade ut mellan springorna, beordrade verkmästaren (som i början av tjugotalet hette Åkesson) fram assuranssprutan. Han stack in sprutmunstycket mellan spjälorna och började pumpa.

Ut stormade blöta rökare! Axel hann inte släcka sin pipa som han stoppat i bakfickan och kom därför ut med blöt framsida och brinnande baksida.                                                                                                                     .

        På snickerifabriken arbetade också ”Fladekal” och ”Röekal”.

Den förstnämnde hade ett nästan platt ansikte med intryckt näsa medan den andre hade hårfärgen att tacka sitt namn för. En av deras arbetsuppgifter var att stapla partkettstav i torken. Alvar Sjöholm, som kom från Halland och hade ett lite mer vårdat språk kallade de båda herrarna för ”Flata Kalle” och ”Röda Kalle”.                                              .

 

En äldre man, som kallades för Småland, arbetade som brädgårdsarbetare. Han arbetade tillsammans med Nils Johanssons far

Han hade sitt snus i en ask där han också hade en tesked. Småland öste in snuset i munnen med teskeden.

                                                                                                .
        Nils Johansson var arbetskamrat till Folke på snickerifabriken.

Nils sparade på tvål och vatten och hade därför ofta smutsränder på halsen. Arbetet med ekparkettstav gjorde händerna svarta. Svärtan gick knappast att tvätta bort så det blev till att gömma händerna i byxfickorna. Nils hade äldre systrar som ibland såg till att han inte var alltför smutsig då han skulle gå på dans. Folke och Nils träffades ibland för att gå på dans till Moriskan i Folkets park. Botilda tyckte att hennes son hade valt ett alltför smutsigt umgänge.

 

Snickerifabriken brann ned i augusti 1925 och produktionen flyttades till Stockholm.

För att få fart på produktionen i Stockholm fick några av limhamnarna, bl a Olov och Folke Rasmusson. Lorens Virén, Oskar Hansson och Hugo Frick arbeta där en tid. För Folke och Lorens blev stockholmsvistelsen ganska kort. Efter mindre än ett halvår var de båda herrarna tillbaka i Limhamn med sina i Stockholm inköpta plommonstop. Olovs tekniska kompetens behövdes däremot i Stockholm några år men han kom tillbaka till Limhamn i början av trettiotalet.

*Anders Rasmusson Ahlström. Snickare. Född 1863-02-02 i Gislöv

Hilding Rudolf Ahlström. Född 1885-01-10

Josef Herman Ahlström. Född 1894-11-17 i Hyllie

Bror Johan Enok Ahlström. Född 1897-10-15 i Hyllie. Enok blev senare disponent för Hässleholms Trävaruindustri

 

 

Sigurd Nilsson

 

Möbelhandlaren Sigurd Nilsson var en driftig företagare och fastighetsägare som svor och urinerade ogenerat i avloppsbrunnen på gården till sitt möbelmagasin på Järnvägsgatan.

Sigurd hade ett flertal hyresgäster i den fastighet där hans möbelfirma och biografen Centrum var lokaliserade. Han ägde därutöver några hus på Stenbocksgatan. Han bodde i en villa på Sunnanväg.

Sigurd Nilsson ägde även biografen Centrum där en äldre dam brukade spela piano till stumfilmsvisningarna.

Gubbarna som kom för att tömma soptunnorna brukade av Sigurd bli bjudna på snaps.

Ibland skickade Sigurd in den minderårige sonen Yngve i sina drivhus med en paket tobak och en rökpipa för att få bladlössen bortrökade.

 

Förutom Yngve hade Sigurd sönerna Egron, Ossian och Hans och döttrarna Valborg och Margit.

Egron blev senare elektriker.

Ossian brukade hjälpa tapetseraren Oskar Nilsson som stoppade möbeldynor och madrasser i Sigurd Nilssons firma, men en avsevärd tid tillbringade Ossian i biograflokalen där han satt och spelade piano.

 

Ibland, t ex på midsommaraftnarna, tog man ut pianot på gården. Trähandlaren Teodor Västlund spelade flöjt och maskinsnickaren Axel Skoglund spelade trumpet och en man vid namn Orlander spelade occarina till Ossians pianoackompanjemang.

 

Tapetseraren Oskar Nilssons bror Sven åkte omkring med häst och vagn och sålde fotogen. Vagnen var full av kannor i olika färger. Oskars och Svens mor tjänade sitt uppehälle genom stickning.

Yngve fick jobb på en bank. Han gifte sig med slaktaren Carl Prahls dotter Bea**.

Slaktaren sålde hästkött i sin charkuteributik i hörnet av Gamla gatan och Tegnérgatan nära den lilla banvaktstuga där Rasmus Feuk, min farfars far, satt och skötte bommarna. Bakom banvaktsstugan, innanför ett plank, huserade en hästhandlare* och i en gammal tornförsedd byggnad i andra hörnet härskade herr "Larsson i tornet".

En annan slaktare som hette Holm hade sin slakteributik i hörnet av Linnégatan och Järnvägsgatan. Han dekorerade hörningången genom att sätta upp ett gyllene oxhuvud ovanför dörren.

Detta föranledde åkaren Alfred Persson till kommentaren att Holm hade satt upp sitt porträtt ovanför dörren.

 

* Hästhandlaren Hervid Persson, född 1901, övertog verksamheten efter sin fader Lars Bidding (122)

**Ebba Bea Genoveva  Prahl. Slaktaren Carl Prahl  hade en bror vid namn Janne Julius Folke Prahl (124)

 

 

Alfred Persson

Alfred Persson, som hade sin rörelse i kvarteret mellan Bockgatan och Sveagatan, hade ett tiotal kuskar. Senare ersatte han hästarna med bilar. Han hade också en droska som t ex doktor Pripp anlitade för sina sjukresor. Alfred var en duktig skytt. Han hade en son som hette Harry och som senare blev gatufogde och en dotter, Gunhild, som fick ”lungsot” och dog ung.

 

 

Barberare från Danmark

I Alfreds drängkammare klippte en dansk barberare, Jensen, håret av folk.

Jensen hade tidigare delat lokal med barberaren Linneman som kom från Odense, men när Linnemans son Oscar, redan före skolåldern, började hantera saxen, fick Jensen skaffa sig en annan lokal. Lille Oscar lärde sig yrket genom att frisera jämnåriga och yngre kamrater.

Oscar Linneman led av en så besvärande stamning att han någon gång kunde vara svår att förstå. Om Oscar märkte att man inte förstod eller om han kände sig pressad blev stamningen värre. Med tiden lärde han sig hantera detta och problemen minskade.

Oscar var musikalisk och anlitades ofta som pianist.

Linneman, far och son, hade senare på trettiotalet sin frisörsalong på Järnvägsgatan nära den plats där Systemaktiebolaget hade sin försäljning under många år söder om slaktare Holms hörna. På väggen utanför salongen skyltades verksamheten med den klassiska barberarstången.

På 40- och 50-talen och senare fanns deras salong på Linnégatan väster om slaktare Holms hörna.                                                               .                                               

 

Noblessen på Limhamn

Åkaren Alfred Persson spelar dragspel, violinisten heter Adolf Högfeldt. Bagaren Georg Malmsten står längst till höger och

Bleckslagarmästare Ahlberg är andra mannen från höger. Lundberg, som hade en stor ölhall i Limhamn skymtar längst bak.

 

Folke Rasmussons Limhamn

 

Min fader Folke föddes nittonhundrafem
och nära ”Brottets bana” bodde han
På Stenbocksgatan låg hans barndomshem
Botilda bodde där med svärmor, barn och man
och fröken Flensburg* Folkes lärarinna blev,
hon lärde limhamnsbarnen hur man skrev.

Vid Brottets bana nära slaktar Prahls butik,
där farfars far i banvaktsstugan var
och Larsson i sitt torn blev ganska rik
(hans son och döttrarna de bodde länge kvar)
och bakom banvaktsstugan, bakom Rasmus Feuk
en hästhandlare** där sålde sina ök.

Men Alfred Persson hade många hästar han
En sådan man ju ej på hanen vilar
ty skicklig skytt var denne man
Han bytte sedan hästarna mot bilar.
Han tyckte oxen över dörrn vid Holms butik
som ett porträtt var själve slaktarn lik.

Och Kurt han kissade i Prippska villans häck
och Prahl han slaktade häst, ko och svin
och Sigurd urinerade i brunnen fräck
på gården till sitt möbelmagasin.
När Sjöö*** med skägget sköljde av sig skiten
då var min fader Folke ännu liten

 

* Småskollärarinnan Mariana Henrika Flensburg, dotter till handelsträdgårdsmästaren Mathias Flensburg, bodde i en villa på Linnégatan 52. Hon avled i november 1952. Systerdottern övertog villan (nu riven)

** Hästhandlaren Hervid Persson, född 1901, övertog verksamheten efter sin fader Lars Bidding (122)

***Fiskaren L P Sjöö avled 6 nov 1916 (116)

sonen Gustaf Adolf Sjöö, död 1972, var gift med Irma Maria Valborg Wentzel, 1901- 1984. Inga barn.(117)

Innehållet i stroferna alluderar på personer som omtalas ovan och nedan på denna sida. Mera i samma stil på sidan Rim

                                                                                                                                                                                   

 

 

Några andra limhamnare

 

I början av nittonhundratalet bestod gatubelysningen i Limhamn av gaslyktor. Lyktorna var försedda med evighetslåga. Mannen som cyklade omkring och reglerade uppskruvning vid skymning och nedskruvning vid gryning hette Ekström. Han var gift med Hulda, en av döttrarna till min farmors moster Ingrid Sahlström, som drev diversehandel i sydvästra hörnet av korsningen mellan Tycho Brahegatan och Birger Jarlsgatan.

 

     

Ingrid i butiksdörren omkring sekelskiftet 1900                       Ingrid Sahlströms butik i hörnet av Birger Jarlsgatan och Brahegatan ca 1915

 

Det var vanligt att folk med olika yrken i fiskeläget Limhamn hade fiske som binäring och att man hade höns och kaniner och ibland också en gris.

Polis Larsson, den namnkunnigaste polismannen i Limhamn i början av 1900-talet, hade en fiskebåt med tändkulemotor. Med hustrun, som var från Skanör hade han sönerna Erik och Einar och dottern Rosa. Polis Larsson bodde på Tegnérgatan 76 i ett hus som han hade köpt för 3200 kr 1905.

Anderberg, Karlsson och Rosander var andra kända polismän i Limhamn.

Polis Anderberg var pappa till den Anderberg som senare hade herrskrädderi i hörnet av Sveagatan och Järnvägsgatan.

Linnéskolans vaktmästare, Winthrup, hade fiskebåt och sålde potatis.

Hamnkaptenen (mästerlotsen?) i Limhamn under det tidiga 1900-talet hette Ström. Hans son, Gunnar, var skolkamrat till Folke.

Det fanns två bogserbåtar* i Limhamn. Den ena hette Posse och den andra hette Limhamn (Kockum?). Då större cementlastade fartyg skulle bogseras behövdes båda bogserbåtarna. Posse hade annars uppgiften att bogsera pråmar med lera för cementtillverkningen från Lomma till Limhamn.

*Bogserbåtarna Posse och Kockum byggdes på 1870-talet vid Kockums varv (116)

 

 

"Posse" Visas med tillstånd från Arne Sjöstedt

 

Mera om gamla Limhamn finns att läsa under rubriken Min far, Folke Rasmusson  och i de därefter föjande avsnitten om farmor, farfar, farfars far, farfars mor och farmors mor.

 

 

Spårvagnarna

I Limhamn fanns en hästspårvägslinje kvar ända till 1915. Den gick mellan Limhamns Järnvägsstation och Sibbarp och drevs i regi av AB Stranden.

 

Hästspårvagnarna i Malmö började ersättas redan 1907 med elektriskt drivna vagnar och vid Limhamns inkorporering 1915 drogs den elektriska spårvägen ända ned till limhamnsstranden.

 

 

Släpvagnstrafik inleds

En av malmöspårvagnarna med släpvagn år 1907 http://www.mss.se/elsprv_1907.htm

 

De äldre elektriska spårvagnarna manövrerades med en vertikalaxlad vev som vreds över kopparkontakter i en slags reostat. Manöverdon fanns i båda ändarna så att vagnen kunde köras i båda riktningar utan att vändas. Spårvagnarna var i väsentliga drag lika från 1925 fram till 1946.

 

Dörrar saknades vid på- och avstigningssidan vilket innebar att föraren och ståplatspassagerarna i vagnens ändar var utsatta för väder och vind. På vintern var detta naturligtvis påfrestande för föraren som stående manövrerade vagnen. Förarna hade ibland stora skor av flätad halm med plats för den redan vinterklädda och skodda foten.

Om vagnen inte hade släpvagn hade föraren också till uppgift att ta upp avgiften. Till sittplatsavdelningen i vagnen fanns skjutdörrar. Bruket av släpvagn förutsatte särskilda konduktörer.

Vid biljettköpet måste passageraren begära ”övergång”, om linjebyte önskades under resan. Med en särskild tång klippte då konduktören hål på de ställen i biljetten som markerade tiden för biljettköpet. I annat fall begärde man ”kvitto”, varvid biljetten revs.

 

 

En spårvagn passerar apoteket Svanen på Linnégatan på 1920-talet

Korsningen mellan Linnégatan och Järnvägsgatan 1943

Den äldre spårvagnstypen fanns kvar ända till 1946 då vagnarna på limhamnslinjen, linje 4, succesivt började ersättas av boggievagnar, sk mustanger, med pneumatiskt manövrerade dörrar, sittande förare och särskild biljettförsäljare, som satt i den bakre delen, påstigningsdelen..

 

http://ddss.nu/Swit/Switelever/YOS/uppsats.htm

http://www.pege.nu/malmo4.htm

 

 

Namn på några platser i Limhamn

 

Den gård med namnet Limhamnsgården, som låg mellan Limhamns idrottsplats och Kalkbrottsgatan och som fanns kvar så sent som till 1970-talet, anses inte vara identisk med Bartolomeus Mikkelssons 1600-talsbostad (114). Denna nyare Limhamnsgård kom till på 1830-talet och låg på mark som hörde till Annetorp efter skifte 1790. Kalkbrottet ligger inom områden som hörde till gården Annetorp (Annatorp). Områden öster om nuvarande Stjärnplan bär också namnet Annetorp på äldre kartor.

,Ett område nordost om Hammars park i Annetorps närhet kallas Nytorp efter Nytorpsgården vilken tjänade som boställe för Annetorps arbetare. (en helt annan gård med namnet Nytorp med granngården Anneberg nära Borgmästaregården låg i Malmö där nu Malmö Stadion ligger).

I mitten av 40-talet fanns fortfarande en kalkugn intill den norra delen av Hammars park. Industrispår ledde över Kalkbrottsgatan in på kalkbrottsområdet.´Man kunde där av någon av arbetarna för ett par kronor köpa en spann släckt kalk om man önskade fräscha upp sina innertak (”vitta taged”).

 

Pilevallarna, som tidigare markerat ägo- och skiftesgränser, lämnades ofta kvar när gatorna anlades. Riddargatan hade som exempel ännu på 30-talet kvar en gammal pilevall som markerade ägogränsen mellan Hyllie 14, Rosenvång och Hyllie19.

Klabbagården eller Kladdagården, gården på hemmanet Rosenvång, även senare kallad Prästgården, låg på Riddaregatan 28. Den beboddes på 40-talet av komminister Tengstam och senare 1958-1964 av skådespelaren Sture Lagerwall.

 

Stattene, Raby, Högbo, Nytorp, Sibbarp, Vik, Stenören, Fyllningarna, Middingen, är exempel på namn på delar av Limhamn som numera sällan används och några av dem kanske är på väg att glömmas.

Området mellan Järnvägsgatan och Kalkbrottsgatan i höjd med Hyllie kyrkoväg kallades för Stattene och den äldsta delen av Karl-Johansskolan kallades Statteneskolan. Stattene eller Stattena har i äldre skånska betydelsen ”står ensamt” (statt ena) och syftar på ensamt liggande hus. Namnet Stattena finns även på delar av andra orter i Skåne bl a i Hälsingborg, Hässleholm, Eslöv, Hörby och Skurup.

Raby (en by där husen stod på rad) har gett namn åt Rabygatan.

Högbo var ett område nordost om Limhamns kyrka. Högbogården (Hyllie 22) har kanske gett namn åt området eller kanske är det tvärtom.

Kyrkogrottan, där Idrottsgatan möter Hyllie kyrkoväg, liksom Gnällegravarna vid nuvarande Bergaskolan är övergivna kalkbrott. Namnet Gnällegravarna (ibland missuppfattat som "Nällegravarna") lär ha uppstått på grund av att Limhamnsgårdens tjänstefolk, som bröt kalken, klagade på den undermåliga kosten bestående av salt, härsken sill.

Gnällegravarna, omfattande också hela området längs södra sidan av Hyllie kyrkoväg, från Järnvägsgatan till Hylltorpsgatan. Innan kalkbrytningen där upphörde hade de många groparna förenats till en sammanhängande fördjupning. I den södra delen av denna anlades Limhamns idrottsplats och området mellan idrottsplatsen och Hyllie kyrkoväg blev efter 1910 använt som koloniområde med hundratals kolonilotter varav flertalet med stugor. Jag minns att en av mina morbröder hade en kolonistuga där på 1930-talet och kolonierna fanns kvar under hela 40-talet och 50-talet och kanske längre. Nivåskillnaden mellan Hyllie kyrkoväg och koloniområdet kunde vara ca 5 m eller mer. Området kallas numera Grönalund.

 

Gården Elinelund i Hyllie-Bunkeflo och Hyllie19, Adolf Lindgrens gård (arrende!), som låg ungefär ett par hundra meter från Linnégatan där Rudbecksgatan nu ligger, trädgårdsmästaren Wadst i Hyllie och ”Milk-o-brö” bl a erbjöd feriearbete åt skolungdom med ogräsrensning och gallring på 30- och 40-talet.

 

Limhamns torg* var redan vid sekelskiftet 1900 kantad med dubbla rader av almar. Min minnesbild av torget härrör från 40-talet. Marken var jämnad och täckt av ett lager grovt grus. Vid norra långsidan, vid Tegnérgatan, fanns en svart vattenkran som tillhandahöll vatten för hästen, bilens kylsystem, den som inte hade egen brunn eller ”stans vann” och den törstige som hade kraft nog att trycka ned handtaget. Nära Linnégatan vid den västra delen fanns en ålderdomlig telefonkiosk som senare ersattes av en betydligt mindre men mera modern variant. En nedklottrad, stinkande ”pissekur” bestående av en spiralformad järnvägg med inristade anatomiska illustrationer och vulgärerotiska texter fanns i nordöstra hörnet och mittpå fanns en planterad gräskulle** med stensatt kant. I sydöstra hörnet fanns en taxistation.

 

Almarna togs bort under 70- och 80-talet på grund av almsjukan. Smalbladig Ask (Fraxinus Angustifolia, ”Raywood”) är namnet på träden kring torget

Firman som utformade Limhamns torg efter att de dubbla almraderna raderats hade planerat att plantera Jättevitoxel som ersättning för almarna. Gatukontoret ändrade på eget bevåg detta vilket resulterat i att Smalbladig Ask nu omgärdar torget. På den ovala grässänkan som ersatt torgets mittkulle blev dock landskapsarkitekternas förslag om plantering av Fylldblommigt Fågelbärsträd (Prunus Avium,”Plena”) gillat. Mullbärsträdet (Morus Nigra) på östra sidan är en senare tillkommen gåva.

 

Torget på 1930-talet med kommunalhuset skymtade bakom almarna.

*Anlagt som salutorg 1892.

**Kullen anlades 1906 där tidigare en vattenpump stått(116).

 

Högar

"Backarna” var ännu på 40-talet ett kuperat område bakom äldre villor vid den del av Linnégatan som gick från Limhamns torg ned till Strandgatan och bort mot Sandegårdsgatan. Kullarna var några av Järavallens sista rester. Ojämnheterna i övrigt lär ha uppstått på grund av att man där grävt efter gjutgrus. Deponi av trädgårdsavfall och material från annat håll hade delvis fyllt igen groparna. När senare militär började utnyttja området som övningsfält tillkom skyttegravar och ytterligare uppkastade jordhögar.

 

 

"Backarna" mellan Linnégatans villarad och Sandegårdsgatan              "Knuts backe" på 40-talet    ………………………

 

 

Knuts backe ligger invid Sibbarp, sydväst om Nytorpsområdet i Limhamn. Språk och folkminnesinstitutets ortsnamnsregister nämner endast namnet och noteringen ”man har funnit skelett där”. Troligen har den gamla gravhögen fått sitt nuvarande namn efter en sentida markägare, Knut Nilsson (1835-1931). Den har tidigare kallats Sibbes hög (100) och har ibland omnämnts som bronsåldershög men gravskicket med högar förekom så sent som ca tusen år efter den nordiska bronsålderns slutperiod. Att bronsåldersfynd gjorts i närheten bevisar inte att högen är av samma ålder. Ahltins undersökning av högen 1904 har jag inte lyckats spåra (nämnd i artikel av A Reisnert i ett nr av Limhamniana, men ej känd vid Institutionen för arkeologi i Lund).

 

Trots en omfattande skövling finns hundratals fornminnen i form av stenar, högar och andra gravmonument fortfarande kvar i Skåne. Högarna har ofta "snyggats upp" och därvid förlorat i höjd och omgivande marknivå har höjts på grund av anläggningsarbeten.

Inom Malmö finns bl a en av de tre kulladalshögarna kvar ("Gruddhög" nära korsningen mellan Per Albin Hanssons väg och Kulladalsgatan) liksom Skävehögen i Hindby/Agnesfrid, några högar, Grötehög och Skrivarhög i Fosie och i Malmös omedelbara närhet har vi t ex Hålhög, Lusthög och Stöttehög öster om Jägersro, Orshögarna, Hammenhög, Kungshögen mellan Malmö och Oxie, Hanehög i Oxie, Trindhög (vanlig grushög!)och Salhög nära Naffentorp, och Romelehög i V Klagstorp.

 

Bomhög vid Ängsslätt på Bunkeflostrand är utgrävd och undersökt på 1970-talet. Man fann där, förutom skelett och andra fynd, silvermynt från 900-talet. Högen har därefter ”återställts” på så sätt att en flera meter hög konstgjord hög byggts upp i område i närheten som fått namnet Bomhögsparken.

Den verkliga Bomhög, som bara höjde sig ca en meter över den närmaste omgivningen då den senast existerade, har troligen tidigare varit högre.

 

Beles hög, noterad av Institutet för språk och folkminnen 1931 och 1936, är nu nästan bortglömd och svår att lokalisera. I samband med rättsfall år på 1400-talet är en hög nämnd som kallas Blosshögen (1457), Blushög eller något liknande.  Denna hög kan vara densamma som nu kallas Beles hög.

Det finns olika uppgifter beträffande högens läge på olika kartor.

Inom ett område omgärdat med höga häckar uppe på Järavallen, några tiotal meter innan Vikingsbergsvägen når fram till Limhamnsvägen, finns en kulle, som anses vara Beles hög. Kullen är dold av vegetation och i det närmaste omöjlig att se från gatunivån. Detta kan vara skälet till antagandet att den ursprungliga danska avrättningsplatsen och galgbacken Blosshögen skulle vara utjämnad. Det finns också förhöjningar av jämförbar storlek i terrängen inom den närbelägna golfanläggningens område på andra sidan Limhamnsvägen mitt emot Beleshögsvägen.

Det allmänt spridda uttalet av namnet är ”belleshög” med samma betoning som ordet ”generös” eller versfoten anapest. Knappast någon tänker på att namnet kan syfta på kung Bele. Denna hänsyftning har kanske högen fått under 1800-talets nationalromantiska vurm för vikingatiden.

De högar som här nämnts är minst lika märkvärdiga som de riksbekanta högarna vid gamla Uppsala och förtjänar samma vård som andra fornminnen. Enligt åtgärdsprogram som är presenterat i ”Hej Limhamn-Bunkeflo” år 2008 från Limhamn-Bunkeflos stadsdelsnämnd har man i Malmö stads gatukontor tankar på att göra Knuts backe till lekplats. Detta är anmärkningsvärt eftersom man i samma kretsar tydligen redan helgonförklarat den 1931 avlidne markägaren Knut Nilsson genom att placera ett S:t framför namnet (Knut den helige vilar i Odense och absolut inte i Knuts backe).

 

Sibbarp

Sibbarp blev namnet på spårvägens ändstation och badplatsområdet norr om Lernacken. Större delen av badplatsområdet Sibbarp har tillkommit genom utfyllning. Ett eventuellt ursprungligt Sibbarp kan ha legat längre upp på landbacken, men inga kända kartor styrker att någon by funnits här. Markområden kan emellertid ha haft namn som brukats under långa tider men som inte alltid angavs i officiella kartor. Det är också möjligt att namnet Sibbarp kan ha tillkommet senare.

Det har också hävdats att namnet kommer av att två namngivna fiskare, Jöns och Anders Nilsson, på området vid artonhundratalets mitt "sibbade" dvs var sent ute med näten och denna förklaring har nästan fått officiell status. Det kan möjligen vara så, men inget är helt säkert beträffande namnets ursprung. Jöns och Anders var bröder till den Knut Nilsson som Knuts backe uppkallats efter.

 

Det finns åtminstone tio områden i Götaland med namnet Sibbarp, ett par Sibbetorp och åtminstone ett Sibbhult och ett Sibbesarv på Gotland. En på Karlevistenen på Öland omskriven viking i mitten av 900-talet bar namnet Sibbe Foldars son (101). En man vid namn Sibbe är omnämnd på Rökstenen i Östergötland. Troligen har det funnits flera personer med namnet som kanske är en kortform av ett längre namn.

 

Limhamns nuvarande kallbadhus är beläget vid den strand som bildats genom utfyllning kring sekelskiftet 1900. Tidigare låg på nästan samma plats ett gulmålat badhus, ”Kärringabadhuset”, med den påmålade texten,”Badhus för kvinnor och barn”.

Några tiotal meter söder om det nuvarande badhuset låg ”Gubbabryggan” och ytterligare några tiotal meter därifrån ligger ”Kroken” i en ibland kissluktande bukt. Då man fortsätter söderut förbi ett tiotal badbryggor kommer man till ”Utsikten” som möjligen fått namn av en där befintlig godiskiosk (eller tvärtom!) Ungefär mitt i raden av bryggor och några tiotal meter ut från stranden finns ett grund, kallat Brune Rygge eller Brunrygga(123), som före utfyllningen vid sekelskiftet 1900 haft ett betydligt längre avstånd till strandkanten.

Grundet Trindelen ligger ett par km lägre ut.

 

Ett hundratal meter utanför det nuvarande badhuset finns en liten ö av stenbumlingar i en rät linje, som fungerar som vågbrytare. Några tiotal meter norr om vågbrytaren låg tidigare, åtminstone fram till 1960-talet, en ö av ungefär samma storlek och av samma material. Den kallades för Sandegårds brygga. Av äldre kartor får man intrycket att stenön varit betydligt större tidigare. Rester av den finns fortfarande.

Namnet härrör från den danske inspektoren (arrendatorn) Adolf Sandegaard på Limhamnsgården som levde omkring mitten av 1800-talet. Sandegaard utskeppade kalk från Gnällegravarna via ön ifråga.

Stenön har också kallats Tyska bron

Namnet Tyska bron beror kanske på att tysken Adolf Gerdt var delägare i Annetorps kalkbruk, men det kan också bero på att holsteinaren Hindrich Martens, som var inspektor på strandmark under Hyllie 12 mellan 1867 och 1874 använde stenön för att utskeppa kalk som upptagits i och kring det område som blev Hammars park.

 

Limhamns hamnområde innanför Ön består nu, förutom den tidigare som industrihamn nyttjade delen, av de båda fiskehamnarna. Industrihamnens bassäng har utlopp i norr vid Hylliekroken.  Utloppet för bassängerna tillhörande Norra och Södra Fiskehamnen ligger i söder och nås via en större yttre bassäng innanför Ön.

 

 

Dikeshamn

 

På en karta av Jakop Örngren från 1749 är en inseglingsriktning till en dikeshamn ostnordost om ”Refvet Lärnacken” utmärkt på ett angivet avstånd från ”limbruket Limhamn”.

Dikeshamnen föreslogs av Haqvin Bager som ett alternativ till den planerade hamnen i Malmö.

Bredvid den 5 till 12 fot djupa dikeshamnen fanns en intressant triangulär formation som kallades ”Stenrefvet Dikesudden” där djupet på den tiden var mellan tre och fyra fot eller mindre och som kanske delvis bröt vattenytan vid lågvattenstånd(110). Stenformationen har kanske lagts ut under något tidigare århundrade för att utgöra ett fundament till en planerad brygga invid dikeshamnen.

Stenformationen Dikesudden har liksom alla andra stenrika områden under de följande århundraden utplundrats på sten och blivit helt utplånad, men dikeshamnens läge kan på ett ungefär lokaliseras.

Det dike (jord/grus-vall) i vars förlängning Hyllie kyrka kunde siktas kan inte nu lokaliseras. Eftersom man använde ordet dike för såväl fördjupningen som för vallen som bildats av det uppkastade materialet är tolkningen av ordet inte helt självklar.

Det angivna avståndet 1400 alnar mellan Dikeshamn och ”limbruket Limhamn” har sannolikt en osäkerhet på ca 10 procent eftersom såväl dikeshamnen som limbruket har en utsträckning.

Antagligen badade man just i denna dikeshamn när man på 40-talet tog sig ett dopp vid vågbrytaren till Limhamns gamla kallbadhus. Fördjupningen fortsätter bort emot Sandegårds brygga. Nu är dikeshamnen hamn för fritidsbåtar.

 

KÅSEN

 

Limhamns kanske äldsta fiskehamn är belägen i Götgatans förlängning ut mot sundet.  I min fars, farfars och farfarsfars generation och troligen i århundraden har den lilla hamnen kallats Kåsen.

                                                                                                                                                                                                                            

I Danmark och i de tidigare danska delarna av Sverige har ordet kås betydelsen ”liten  hamn”.

I ortsnamn som Abbekås har vi den  betydelsen och i Kåseberga har vi både en liten hamn och berg. Kåsen  har alltid varit ett kärt tillhåll för barn av lägre åldrar som haft sina egna benämningar på stället, men Kåsen är det officiella namnet.

Restaureringen och ”uppsnyggningen” av  hamnen har lett till en historieförfalskning. Hamnen har aldrig tidigare sett ut så som restaureringen visar. Stenarna i de båda stenpirarna (rören) har plundrats av såväl Malmö stad som privatpersoner för att användas för andra ändamål.

 

               

Kåsen  2013 i  turistanpassad version                                               Kåsen i en mera ursprunglig skepnad så som den såg ut i början av 1900-talet

 

 

Sumpahamnen

 

Hemmanens ägor i Hyllie var, som på många andra håll, sammansatta av smala numrerade landremsor med en bredd på bara några tiotal meter. På strandmarkerna löpte dessa nästan i rät vinkel ned mot strandlinjen. Dessa remsor fick andra ägare då jordbruket upphörde.

Utfyllnader vid sekelskiftet resulterade så småningom i badplatsområdet Sibbarp. Då man ville fortsätta utfyllnaden söderut mot Lernacken vägrade kyrkan, som då var ägare till ett smalt, långsträckt område norr om Lernacken, att medge utfyllnad. Man avbröt därför utfyllnaden där och fortsatte i stället vid Lernacken. På så sätt uppstod det som senare kom att kallas Sumpahamnen.

Viken som ligger mellan utfyllda områden söder om Utsikten kallade man ända fram till femtiotalet och kanske ännu längre för  ”Sumpahamnen”.  Sumpahamnen var en enklare fiskebåtshamn med ”huddor” och ”breplassor”

Det ligger nära tillhands att tro att namnet har att göra med sumpar, dvs nedsänkta förvaringsburar för levande fisk och möjligen kan det vara så. Men mera sannolikt är att namnet beror på det nästan stillastående och ogenomsiktliga vattnet och bottnen av lera och dy.

I äldre tider, innan Sumpahamnen bildades, kallades området vid Lernacken för ”Leret” . På 40-talet, före saneringen, var Sumpahamnen en plats som stank av utspilld fotogen och rutten fisk, där metan från jäsningsprocesser i den dyiga och nästan döda lerbottnen bubblade upp till vattenytan. Det är frestande att tro att beslutet att omvandla Sumpahamnen till badplats med namnet Barnviken härrör från personer som inte varit på platsen.

På grund av ringa vattenomsättning och frekvent nyttjande har badplatsen förvandlats till en reservoar för barnurin.  I folkmun har området på senare tid fått beteckningen ”Persiska viken” eftersom det under sommarhalvåret domineras av vattenpiprökande män och överdrivet påklädda, slöjbärande kvinnor. Få svensktalande personer står att finna där då.

 

Ängsmarken innanför Sumpahamnen kallades Vik. Möjligen har namnet uppstått eftersom man såg platsen mellan de utfyllda områdena som en vik, men enligt äldre kartor kallades området Vik redan innan Sumpahamnen skapats av utfyllningarna.

 

En villa i närheten bar också namnet Vik. På vinterhalvåret frös de lågt liggande översvämmade delarna av Vik. Många Limhamnare av äldre generationer har i unga år åkt skridskor ”ute på Vik”.

 

Lernacken söder om Sumpahamnen, där brofästet för Öresundsbron nu finns, utfylldes med stenavfall från kalkbrottet och området kallades inget annat än Fyllningarna under hela min limhamnstid fram till slutet av 1950-talet.

På Lorens Edward Personnes karta från 1816 har det grunda området innanför Lernacken namnet Själör (110), vilket kan förmodas hänga ihop med en tidigare riklig förekomst av säl i sundet. Alternativt kan namnet (med stavningen Skälör) bero på är att gränsen (skälet) mellan Hyllie och Bunkeflo går ungefär här(116). Beroende på varierande vattenstånd kunde Själör också ibland uppfattas som ö eller öar. Grundet Lernacken sträckte sig några hundra meter ut i sundet från den dåvarande stranden.

På kartan som den danske spionen Jens Sörensen upprättade på 1690-talet är Lernacken ett landområde medan revet därutanför kallas Leret. Allt detta ligger nu under fyllnadsmassorna vid brofästet. Att Paradisholmen och Inholmen och andra små holmar och grynnor saknas eller knappt kan anas i kartor före 1816 kan bero på att de saknat intresse för kartografernas syften med kartorna eller att de på senare tid så småningom har uppstått på grund av ihållande deponier. Det är svårt att endast med hjälp av kartor göra sig en föreställning om hur området vid Lernacken såg ut i verkligheten före utfyllnaden men platsen var tydligen lätt identifierbar eftersom den blev använd som riktmärke.

Stranden och vattnet söder om Lernacken kallas Stenören.

Den gängse tolkningen är att ”ör” i geografiska namn syftar på sydskandinaviskt dialektord för sten eller grus.

Såväl land som vattenområden har i forna tider, i ännu högre grad än nu, varit översållade med lösa stenar som landisen medfört. En ensam över vattenytan uppstickande formation, skär eller sten är en ”ö”. Pluralformen är ”öar” eller ”ör” som också blev en benämning på hela det stenrika vatten- eller landområdet. I sundets grundare delar har ”ör” varit synnerligen iögonenfallande vid lågvattenstånd. Även om en stor del av dessa ”ör” var dolda under vattenytan vid högvattenstånd så var de fortfarande fullt och fast ”ör” eftersom man kände till deras existens. De utgjorde naturligtvis ett hinder och en fara för sjöfarten. Liksom steniga områden på land, där stenen utgjort ett hinder för åkerbruk eller samfärdsel, har dessa ”ör” har under tidernas lopp av människan alltmera utarmats på sten. Sten har ju behövts som byggnadsmaterial för hus, gärdsgårdar, hamnar, pirar, brokonstruktioner (”rör”=ör-ör?)* och som barlast i skeppen. Stenören utanför Bunkeflostrand vid lågvattenstånd kan, även om det är en blek kopia av vad det en gång varit, ge en uppfattning om hur det en gång sett ut i långgrunda områden av den skånska kusten. ”Öre”-sund har verkligen gjort skäl för namnet.

*Ordet "rör" kan möjligen alternativt ha samband med det tyska feminina ordet "Röhre" som förutom betydelsen "tub" också kan stå för "kanal" eller "gång". Även i svenskan kan ordet associeras med "förbindelselänk" eller "ledning".

 

Från min egen tidiga barndom minns jag hur områdena på ömse sidor om Limhamns gamla kallbadhus (där småbåtshamnen nu ligger) vid lågvattenstånd röjde ett myller av stora stenar. Utplundringen av stenområdena har troligen pågått under tusentals år men har accelererat under de senaste århundradena.

Stenören söder om Lernacken är nästan helt utarmad på stenar av volymer från 0,008 kubikmeter upp till en halv kubikmeter. Stenar som är större eller mindre är det fortfarande gott om. Detta gäller hela det långgrunda området mellan brofästet och Klagshamnsudden. Man kan där vada en och en halv km rakt ut i sundet utan att vattnet går över midjan och utan att träffa på stenar i det här nämnda storleksintervallet.

 

Middingen är kanske mera en substantivisk benämning på en strand där avfall deponeras än ett namn (jmf ”kökkenmödding”). Det långgrunda området från fiskehamnen till Sibbarp hade denna benämning liksom strandområdet från Geijersgatan mot Limhamnsfältet (”Stans Ängar”). För många limhamnare associerar troligen ordet midding till lukten av rutten tång.

Malmö Stads renhållningsverk deponerade under några decennier soporna i Öresund vid Hylliekroken på en plats i Geijersgatans förlängning och bidrog därigenom till utfyllnaden och miljöförstöringen. Det därigenom erhållna landområdet kallades för ”Skitspissen” (Under den senare delen av 1900-talet började Lernacken också utnyttjas som kommunal soptipp och fick då överta benämningen Skitspissen).

Troligen innehåller nästan alla utfyllda områden i Malmö och Limhamn förutom stenskrot såväl hushållssopor som övrigt avfall, t ex industriavfall och rivningsavfall och allsköns skräp.

 

En smal korridor som ungefär motsvarar markområdena mellan Geijersgatan och Beleshögsvägen/Mellanhedsgatan tillhörde tidigare Hindbyn och hörde till Fosie socken. Området sträckte sig ungefär från vad vi i dag kallar Fosie (mellan Ringvägarna) ända ned till Limhamnsvägen.

Limhamnsfältet som trots namnet egentligen låg utanför norra gränsen för municipalsamhället och norr om  Beleshög uppfattar många limhamnare likväl gärna som en del av Limhamn.

På kartor från 1700-talets mitt, då Rörsjöarnas träskmarker växt igen och blivit fast mark kallas områdena för ”Stadens mühlbeten”. Att äldre limhamnare ännu på 1900-talet kallade området för ”Stans Ängar” har alltså en historisk förklaring.

 

 

 

 

                                       

                                                                                  


 [RR1]

 [RR2]