LIMHAMNSMINNEN

1933 –1950

Genealogilänkar:

Genealogi Släktträd

Folkes krönika Folkes släktträd

Esters krönika Esters släktträd

Ättlingar till Jöns Sjöholm

Rasmus Feuk /Johanna Persdtr

Rasmus Feuks övriga ättlingar

Ättlingar till Rasmus Broberg

Appendix Namn Källor

Mera om gamla Limhamn finns att läsa under rubriken Min far, Folke Rasmusson

och i de föjande avsnitten om farmor, farfar, farfars far, farfars mor och farmors mor

Varför skrivs detta ?

Mitt uppe i livet har man annat att tänka på än det som är passerat.

Inte förrän under mina föräldrars senaste år började jag inse att de bar på information som kunde gå förlorad. Mycket kommer för alla tider att förbli ouppklarat eftersom vi underlät att fråga. Jag försöker därför att här ge en bild av min tid.

Tillfälligheter har avgjort vilka personer och händelser som nämnts Sammantaget erhålles förhoppningsvis likväl en bild av tidsperioden, i huvudsak 1900-talet, skrivet för de som börjat undra, men som glömde att fråga.

Andra länkar:

Hälsosidan Baksidan

Klimatstörningar

Bloggar Flyttade bloggar

Twitter

Almanackan

Gästbok

Återgivande av denna text utan tillstånd eller utan att källan avgives kommer att beivras ( Lag 1960:729 om upphovsrätt)

Det är däremot fullt tillåtet att länka till dessa sidor

Interna limhamnslänkar:

30-talet 40-talet Kriget Maten Fiskehamnen Söndagsskolan Kallbadhuset Öknamn Linneskolan Missbruk Bian Cementan Praktiskt Sång Munspel Mandolin Kyrkan Kretsen Musikkåren Efterkrigsåren Handeln Kommunala Mellanskolan Lärarna Gymnastiken Fiol

Snidade limhamnsfigurer signerade E.S. 1975

Egna minnen av 1900-talets Limhamn

Trettiotalet

Världens befolkning uppskattades i början av trettiotalet till drygt två miljarder. När detta skrivs (2008) finns det ca sju miljarder människor på jorden.

På Limhamns gator och gårdar och ända upp på Högbo rullade sillagummor i hucklen gröna rullebörer med fisk och ropade ut sill, skrubbor, spättor, slättor….

Lumpsamlare med flakkärror, dragna för hand eller med trehjulig cykel, skrek ”luuump och tomflaaskeeer” på en fallande ters.

Såväl fisk som lump, skrot eller varor på torget vägdes på besman. Transport med häst och vagn var nästan lika vanligt som med lastbil. Även mitt i stan! Företeelserna höll i sig, om än i mindre utsträckning, in i det följande decenniet.

Hilda Fransson f 1871 i "Klämman" mellan Sveagatan 29 och 31 ca 1930

Man hörde talas om ”barnförlamning”(polio) och ”lungsot” (TBC).

Äckliga emaljerade spottkoppar på badhus och andra offentliga lokaler och till och med i vissa bostäder fanns kvar till långt in på förtiotalet. Uppfattningen om sjukdomarnas upphov var oklar. Ibland kunde man höra att man skulle akta sig för att röra om bland höstens vissna löv. Det ansågs av somliga kunna ge upphov till barnförlamning.

Nazismens frammarsch med Hitlers makttillträde 1933 och händelserna som ledde till krigsutbrottet 1939, kom man, som barn i Limhamn, knappast närmare än tidningarns rasterbilder av marscherande och paraderande tyska soldater i hjälm och vuxnas oroliga samtal.

De tidigaste minnena är från tiden då vi bodde på övervåningen av en villa, Sunnanväg 19, ägd av en familj Larsson, intill ”speceriaffären” Solidar, på hörnet av Sunnanväg och Hyllie Kyrkoväg. Larssons två, nästan giftasvuxna, barn hette Lennart och Gertrud.

I farfars villa på Sunnanväg 27 ett hundratal meter från Larssons fanns ett hembageri som farfar en gång inrett. Min farmor, Botilda, som dog 1933, samma år som jag föddes, skötte bageriet ursprungligen men senare drevs rörelsen av Blenda Annerfeldt. Man kunde titta in genom flugnätet i källarfönstret på Blendas son, Erik Annerfeldt när han bakade och kanske kunde man tigga sig till en liten kaka.

Äldre människor drack ibland ”faadakaffe” eller ”kaffe på bit”. Många äldre gick med käpp, kanske för att den behövdes för att stödja sig på eller kanske ibland för elegansens skull. En elegant stödkäpp med silverkrycka var en vanlig födelsedagspresent till 50-åringen. För äldre kvinnor var hucklet den kanske vanligaste huvudbonaden i vardagslag.

Jag har otydliga minnen av en äldre kvinna som satt och höll en järnkula i rullning i en skål. Det var förmodligen ”gamla-farmor”, dvs min farfars mor Johanna Persson som malde senap. Gamla-farmor dog 1935. Även en annan kvinna, möjligen min farmor, Botilda, fanns i sammanhanget. I så fall kan jag inte ha varit äldre än några månader vid tillfället ifråga eftersom farmor dog i december 1933.

Vi bodde en kortare tid på Hjortgatan och flyttade därifrån till Stenshuvudsgatan där vi hyrde bostad i en villa som ägdes av familjen Lindqvist. Jag var då i femårsåldern. I huset bodde också Roland Lundin, som blev min skolkamrat i folkskolan, och hans något år yngre syster Yvonne. Deras unga, ensamstående mamma, Lindkvists dotter, som också bodde där, hette Doris. Då kunde jag inte ana att dessa personer skulle bli släktingar till mina barnbarn genom min son Runes äktenskap.

Redan 1939 köpte far för fyratusen kronor den västra tredjedelen, Tycho Brahegatan 32, av ett litet hus bestående av tre sammanfogade bostäder. Vi hade två små rum och kök. I köket fanns en ”rickepump” som gav vatten från en brunn på grannens gårdshalva. Källaren under del av köket var åtkomlig från en läm på köksgolvet. Tvättstugan med vedeldad tvättgryta i en separat byggnad på gården var gemensam med närmsta grannen. En sådan bostadsstandard var inte ovanlig för en arbetarfamilj på den tiden.

I vardera änden av tvättstugebyggnaden hade vi grannar var sitt dass.

Som toalettpapper använde man tidningspapper och handtvagning efter besök på dasset förekom knappast. Samma ohygien förekom i hela landet. Lubbe Nordström hade inte fel.

På vinden fanns fars hyvelbänk som jag ofta olovandes använde och fars verktyg som därför ibland till hans förargelse blev förstörda pga felaktigt nyttjande.

Mest frekvente, jämnårige lekkamraten, Kurt Fredriksson, bodde ett stenkast bort på samma gata.

Vår grannfamilj, Lindén, hade en son, Kurt, som var flera år äldre än jag och döttrarna Inga-Lill och Lill-Britt. Den yngre dottern, Lill-Britt och jag var jämnåriga. Familjen fick senare ytterligare en dotter, Birgitta. Fadern var taxichaufför.

Efter något år fick vi nya grannar, Andersson, som kom från Klagshamn.

De hade tre söner som kallades "Slajsan" efter ett slarvigt uttal av ortsnamnet Klagshamn. Den yngste sonen, Kjell Slajsan var något år äldre än jag.

Så sent som i slutet på trettiotalet (kanske i början av förtiotalet?) kunde man ibland se en rad kor drivas längs Tycho Brahegatan och Birger Jarlsgatan och förbi Limhamns torg till betet på ”Backarna” eller strandängarna. Ägaren till korna, Jöns Fredriksson, bodde med sina kor på Tycho Brahegatan nära Järnvägsgatan.

En liten, äldre judisk man i överrock och grå keps med en stor brun koffert gick omkring bland limhamnshemmen i slutet av decenniet och ropade ut sina varor och tjänster och erbjöd också polyfoton.

Tycho Brahegatan 32 i nuvarande skick

På 1940-talet bestod takbeläggningen av tjärpapp.

takfönstret fanns inte, fönsterna hade spröjsar och grinden var av trä.

Ytterdörren är utbytt och ytterbelysning fanns inte på 40-talet

Brovven

Hos tobakshandlaren Helmer i hörnet av Sveagatan och Birger Jarlsgatan, där man hämtade dagstidningen (Arbetet), kunde man köpa en liten påse ”Syster Ellas med violdoft” att tvätta håret med och Hemmets Veckotidning, som då kostade 30 öre.

För Helmer och hans kunder sjöngs på begäran ”jollibobb” (Yolly Bob), vilket brukade inbringa en femöring. Låten förekom ibland på radion och text och melodi fastnade i sexåringens hjärna och det var inte ovanligt att man även i andra situationer lockade mig till att sjunga.

Jag fick öknamnet (smeknamnet?) ”Joebrovven” av ”dom store påugana” enligt uppgift efter en för mej okänd dåtida filmkomiker, Joe Brown.

På marken under spjälorna i telefonkiosken på torget kunde man hitta tioöringar eller en tjugofemöring, om man hade tur. De gamle kallade tjugofemöringen för tolvshilling.

En annan men föga framgångsrik metod att skaffa kontanter gick ut på att leta metallskrot i strandkanten, på ”Backarna” eller i undanskymda vrår där folk kastade obrukbara redskap, grytor, plåtburkar och liknande. Detta kunde man senare försöka att sälja till den volyminöse skrothandlare Hurtig. Det av ett högt plank inhägnade upplaget låg på Kalkbrottsgatan nära Nytorpsområdet. Skrothandlaren brukade sitta i ett ruckel i skrotupplaget med polerade silverliknande kannor och prydnadsföremål som stod och glänste på hyllorna. En hel dags samlande och tungt bärande kunde resultera i en förtjänst av två öre.

Vid ett tillfälle i början av 1940-talet mötte en svärm av ungefär jämngamla ungar upp tidigt på morgonen några hundra meter in på den stig som som senare skulle bli Västanvägs förlängning åt norr efter Sveagatans övergång till Rosenvångsgatan. Där hade en bonde, allmänt kallad Milk-o-brö, sin rekryteringsplats.

Timpenningen var inte många ören men alla vi åtta- till tioåringar ville tjäna en hacka på att luka hos Milk-o-brö.

Flera blev antagna, men inte Joe Brovven som var lite kortare än sina jämnåriga.

På Milk-o-brö:s fråga om åldern svarade jag lögnaktigt att jag var tio år. Det blev kalla handen. Gränsen gick vid elva år.

Joebrovven, eller ”Brovven” som det senare blev, hade ingen framgång i bollekar.

Att få följa med sin far på fotbollsmatcher genererar inget fotbollsintresse om man inte själv har någon boll att leka med och om man inte får vara med då andra spelar. Detta gäller även om hemmalaget är framgångsrikt. LIF spelade tre år i division II och kom till slut på andra plats efter Jönköping. Några namn finns kvar i minnet, t ex Erik Lells, "Svallde" och "Lärka". Målvakten hade alltid keps. En målvakt hette Kronkvist.

Brovven blev ofta sist uttagen då det togs ut lag och ofta blev han över eftersom han saknade bollsinne och dessutom hade han ju ”träbonnar”. En bidragande orsak var naturligtvis också att han inte klart såg bollen eller annat som rörde sig. Medvetenheten därom kom först då synfelet konstaterats och delvis korrigerats med glasögon. Senare blev även glasögonbärandet ett handikapp i lekarna.

Att vara mindre till växten än de jämnåriga var inte heller någon fördel.

Förtiotalet

Kriget (mera härom under rubriken Krigsåren), ransoneringskorten (se under rubriken Maten), Mora-Nisse, Gunder Hägg, Per Albin, ”ljusbilder” (skioptikon) i församlingssalen, svart skidmössa på vintern eller ”vålådalare” förknippas med detta decennium.

Vintrarna i början var kalla och snörika.

Skridskorna, som var flera nummer för stora, spändes fast med läderremmar på pjäxorna och föll ofta av. De flesta hade ”helrör” som satt fast på kängorna eller åtminstone ”halvrör”. En innerlig åstundan att åka skidor liksom de andra (eller ”köra skidor” som man då sade) kunde inte tillfredställas av ekonomiska skäl. De hemgjorda skidor som min syster fick framkallade löje. Först i femtonårsåldern fick jag till slut ett par begagnade skidor. Liksom skridskorna var skidorna anpassade för en vuxen person av medellängd och lusten för skidåkning var för länge sedan borta och vintrarna var inte längre lika snörika.

Det fanns något som man skulle kunna kalla förtiotalsmentalitet.

I forskningsresandenas skildringar tolkades ordet ”infödingar” som synonym för ”negrer” eller ”vildar” eller andra mörkhyade ”naturfolk” på en kulturell utvecklingsnivå som ansågs ligga långt under ”den vita rasens” (I gymnasiet undervisades Sveriges infödingar i rashygien ända in i femtiotalet).

Den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller inledde under 1942 med hjälp av sin statssekreterare Tage Erlander ett upprättande av ett centralt register över svenska tattare. Barn skiljdes från sina föräldrar och tvångssterilisering förekom.

Den svenska flaggan och fosterlandskärleken stod högt. ”Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!” ”Vår beredskap är god!” Skolans historieundervisning var, då som nu, starkt nationalistisk och tillrättalagd.

Överheten, statliga myndigheter och institutioner var föremål för underdånig vördnad.

Respekten för det tryckta ordet var absolut. Skulle något bestyrkas, så kunde det ske med orden :”Det är faktiskt sant, för det har stått i tidningen”.

Barn skall lära sig att veta hut! Vargunge, Gör Ditt Dästa!”--- Scout, ”Var Redo!”

Den unge som ådragit sig en bestraffning i skolan kunde ibland räkna med mer stryk hemma om det kom till föräldrarnas kännedom. Ett kok stryk ansågs nog av många dana karaktären. -----

Olydiga barn hotades med att skickas till ”uppfostringsanstalt” och ibland sattes hotet i verket.

Svåra hemförhållanden i kombination med misslyckanden i skolan eller det man såg som avvikande beteende t ex beträffande det sexuella eller i något annat avseende kunde leda till tvångssterilisering eller lobotomering för de som tredskades. Depressionerna som naturligtvis ofta blev konsekvensen ansågs motivera elchocksbehandling utförd mot patientens vilja. ECT används fortfarande.

Det är dig själv det kommer an på! Skyll dig själv!

”Envar sin egen lyckas smed” var devisen på tidningen Lyckoslanten som sparbanken delade ut till skolbarnen. I serien ”Spara och Slösa” var flickan Spara germanskt blond och välkammad med hårflätor medan Slösa hade svart stripigt hår och kom alltid till korta.

Det var nyttigt med umbäranden. Kroppen skulle härdas. Idrottsträningen skulle ge värk och värken skulle tränas bort. Träningen skulle fortgå med samma intensitet oavsett feber och värk och helst avslutas med en iskall avrivning. Den som fryser är en ”frysekylling”. Skam den som är en vekling! Lungsot (tbc) försökte man kurera på sanatorier genom att placera de sjuka i kalla rum med öppna fönster.

Rent och fint skulle det vara. Tvätten, trikotvaror, det laxrosa, sanitetsbindor, blöjor, mm om vartannat, hängde till tork på bakgårdar och i trädgårdar. Bindorna var stickade eller virkade och uppenbart svåra att få helt rena med då tillgängliga medel. Mattorna piskades på mattbommen och cykeln leddes med sänglinne och dukar i mangelkorgen på pakethållaren till Solidars källare för mangling. På lakanen hade mor broderat monogram redan i början av trettiotalet eller kanske tidigare. Fordom brukade blivande brudar brodera braskande bilder och brillianta bokstäver på sänglinne och handdukar. Några av dessa lakan, med snirklade initialer E.R., brukas fortfarande, men manglingen efter tvätten avstår jag från.

Sparandet satt i förlängda märgen.

Mor adderade summorna på kvittona från Solidar (Konsum) och skickade in buntarna för att få återbäringen. Ibland fick hon lite halvhjärtad hjälp med räknandet av oss andra.

Dikten If--…. , som här återges i egen översättning, skrevs av Rudyard Kipling (1866-1936) långt före förtiotalet, men den kan ses som en beskrivning av detta decenniums ideal.

Om-…..

Av Rudyard Kipling

Översättning: Rolf Rasmusson

Om du kan hålla huvet kallt när andra

beskyller dej för sina egna fel;

Om du är ärlig då man vill dej klandra

och även prövar hårt din egen del;

Om du har tålamod då det går sakta

och blir förtalad, men ej ändrar min

och blir föraktad utan att förakta

och inte gör dej alltför klok och fin

Om du kan drömma - och realisera;

Om du kan tänka – och till handling gå.

Om du Triumf och Nederlag kan rätt hantera

och låta dem ett lika värde få;

Om du står ut att höra helt förvriden

den ärligt sanna mening du framlagt

och träget återskapar efter striden

ditt livsverk som har blivit ödelagt.

Om Du kan samla allting du förvärvat

och allt förlora i ett tärningskast

och börja om trots allting blev fördärvat

och ej ens andas om den sträng som brast;

Om du kan pressa allt vad kroppen äger

att tjäna dej långt efter allt är slut

och hålla på tills enbart viljan säger

till sista gnistan inom dej: Håll ut!

Om du är folklig, men på stilen vaktar,

umgås med kungar på naturligt sätt;

Om både vän och ovän dej högaktar,

och alla räknar med dej med all rätt.

Om Du ger var minut av tiden,

i sextio sekunder, allt du kan;

Din är vår värld min son – och allting i den,

- men mycket mer ändå –Du är en man!

Mannen är stark och gråter inte men kvinnan svag. Det starka är det sköna värt. Dra åt svångremmen, kavla upp ärmarna och kämpa!

Visserligen lär Vår Herre ha sagt ”Varen fullkomliga såsom eder himmelske Fader är fullkomlig”, men Han menade nog inte att bågen skulle spännas tills strängen brast – om än det vore skönare att lyss till.

I slutet av förtiotalet introducerades kulspetspennan och det skedde en anmärkningsvärd utveckling av syntetiska polymera material som då kallades ”plastic”. Halvsyntetiska material som celluloid och ebonit hade visserligen funnits långt tidigare liksom några syntetiska material som t ex bakelit, men under decenniets två sista år blev plastanvändningen verkligen på modet. Damerna bytte ut silkesstrumporna mot nylonstrumpor i mitten av decenniet och jag hade ett munspel av ”plastic”1949.

De första skolåren

Vid hörnet av Tegnérgatan och Idrottsgatan hade gjuteriägaren Rosengren en villa, som man passerade på vägen till Linnéskolan. Rosengrens dotter Kerstin gick i fröken Hammars klass liksom min syster. Kerstin hade en några år äldre syster, Gertrud, och en några år yngre, Birgit. Innanför staketet i trädgården sprang Rosengrens gulaktiga, goldenretriever-schäferlikande hund, Lubbe, och skällde på de stimmande skolbarnen.

Vår ”fröken” i småskolan hette Edit Larsson.

Hon tillhörde den kyrkliga klanen ”Larsson i tornet” och var också lärarinna i söndagsskolan. Hon blev irriterad, om man klagade på att man inte såg det hon skrev på tavlan. Vid andra terminens läkarundersökning var doktor Ekberg förvånad och kanske indignerad när fröken Larsson påstod att hon inte hade lagt märke till mina synsvårigheter.

Skolläkaren doktor Nils Fabian Ekberg var också privatpraktiserande och hade sin privatmottagning i sin villa som låg helt nära apoteket Svanen där Linnégatan korsar Apoteksgatan.

Glasögonen medförde upptäckten att läsebokens bokstäver var svarta och hade skarpa kanter och inte grå och flimriga med luddiga konturer och kritan som fröken rörde mot tavlan efterlämnade vita spår som såg ut som bokstäver. Men glasögonen blev också en svår belastning för familjens ekonomi, i synnerhet då de gick sönder.

Så fort jag lärt mig läsa började jag skriva ”dikter” i form av barnsliga rimramsor som oftast handlade om hundar, kattor och råttor.

Dessa bedrövliga alster lästes sen upp för kamraterna på skolgården eller som vargunge vid lägerbålet. ”Du ska inte komma och påstå att du har hittat på det där själv,” hette det ibland. Det märktes ju alldeles tydligt, menades det, att det skrivits av ur en bok.

Ca hälften av småskolklassen bestod av flickor, men en av de få som jag i synnerhet minns, var den lilla söta mörklockiga Gunhild Karlsson, som alla andra också lade märke till. Jag kom så småningom underfund med att hon bodde på Västanväg någonstans mitt emot Hylltorp eller Faxes villa. Svea Lindberg bodde på Tegnergatan 32 där vår närmaste mjökbutik låg och Ulla Levau och hennes tvillingbror Jan gick också i klassen.

Bland mina skolkamrater fanns också Putte, Lucker och Kurre, Laban, Lars-Erik, Ingvar Stern och Bengt Karlsson, som var rödhårig och fräknig och Stig Göransson som var, vad man säger, ”lite kraftig”, m fl.

Putte, bodde på Tegnérgatan vid Limhamns torg i en villa som bar namnet Syskonhem (stavat "Sysskonhem") och Kurre bodde i ett litet hus alldeles intill. Lucker bodde i samma husrad ett stenkast därifrån och Ingvar Stern bodde i södra hörnet av torget vid Linnégatan. Laban, som egentligen hette Ingvar Larsson, bodde mitt emot Tegnérskolan också helt nära torget och Bengt Karlsson, ”Pennkala”, bodde på Odengatan.

Lars-Erik hade, liksom de flesta av de andra pojkarna svart skidmössa på vintrarna. Han bodde, förmodligen under enkla förhållanden, ute vid gödningsfabriken långt ut på industriområdet vid Malmö-Limhamnsjärnvägen.

Det var naturligtvis lätt att ta fel mössa.

Mor fattade genast galoppen då hon såg huvudkliandet och ”lusaräfsan” åkte fram. Med den tättandad kammen och omedelbar tvättning lyckades mor få bort parasiterna.

Återkommen till skolan mötte jag en rasande Lars-Erik, som tydligen förutom mössan, saknade en del av sin hjord. Flera skolkamrater sanerades med sabedillättika, något som jag slapp tack vare mors snabba ingripande.

Bokeslund

En och annan söndag åkte familjen till mors vänner Ernst och Mia på gården Bokeslund i Höör. Far cyklade till Malmö C medan vi andra tog spårvagnen. Möjligen syftade fars cyklande till att spara in kostnaden för spårvagnsbiljetten.

Resorna från Malmö C till Höör med persontåg tog lång tid eftersom tåget gjorde uppehåll vid alla stationer (”varinda mjölkabour”). Skogspromenaderna från stationen i Höör upp till Bokeslund, ca 7 km, kändes lång för små barnaben. Om man istället gick av tåget vid Frostavallens hållplats, blev vägen något kortare (ca 5 km).

Om vägen från Limhamn till Bokeslund var lång så var det så mycket roligare för oss barn när vi väl var framme vid gården. Blandrashunden Pola hälsade oss välkomna, kattorna spann, hästarna Putte och Dolly (”ögen”) fick sockerbitar, ett femtiotal höns sprang härs och tvärs över gården, grisarna trampade och sket i sin mat i stian och korna (”kregen”) idisslade och glodde.

Syskonparet Mia och Ernst Nilsson skötte gården, medan deras gamla föräldrar, Nils Jönsson och ”Mor-Nils-Jöns” i huvudsak förde en stilla tillvaro i ”kammaren”, där kopparkitteln med ”kaffesurr” ständigt var aktuell.

Vistelserna på Bokeslund gav stoff till mycket berättande, både hemma och i skolan, om livet på landet.

Krigsåren

Vi flyttade till Tycho Brahegatan 1939.

Tyskarna besatte Danmark i mars 1940 och norrmännen kapitulerade i juni.

Nere vid hamnen och strandplanteringen på Limhamn blev det ganska plötsligt fullt med militär.

Militär personal var förlagda bl a på Sjömanshemmet, vid Södra fiskehamnen och på Ön.

Vissa hästburna soldater (och landstormssoldater?) hade dekorativa, men opraktiska (regnsamlare!), trekantiga hattar av liknande typ som far hade under sin värnpliktstid på tjugotalet men dåligt med ammunition. Den svenska beredskapen var förvisso inte god.

Ett tag ansåg man att situationen var kritisk och att barnfamiljer i tätbefolkade delar av öresundsregionen, som hade någonstans på landsbygden att ta vägen, borde bege sig dit.

Bokeslund i Höör var det självklara valet för vår evakuering. Vid något tillfälle företogs förflyttningen till Höör delvis i morbror Fritjofs bil, medan cyklar och barnvagnar fick sändas med tåg. Några av mina kusiner på Sjöholmssidan hamnade på mors morbror Johannes gård i Fogdaröd.

Ernst hade varit inkallad och kom hem till Bokeslund med en finsk flicka. Hon var försynt och tillbakadragen och talade tyst med finsk brytning med en mjuk och ljus stämma. Hon hette Lydia. Ernst och Lydia gifte sig och snart föddes deras son, Inge.

Också i Höör lade man märke till militär närvaro. Man kunde se en och annan landstormssoldat till häst.Landstormarna var ofta beridna och hade särskilda uppgifter. Deras trekantiga hattar gjorde att dom nästan såg ut som Karl XII:s bussar. Landstormen avskaffades 1942.

Evakueringen blev kortvarig eftersom tyskarna snart fick mycket att göra på annat håll.

Överhuvudtaget hade mycket av det man såg av militär aktivitet i Limhamn något ålderdomligt över sig..

Man använde fortfarande den historiska beteckningen remonter för militärhäst och man såg mycket hästar i militära sammanhang. Militär kom ofta dragande genom Limhamn med gamla kanoner med hjälp av hästar. Kanonerna påminde ganska mycket om 1700-talets kanoner eller sådana kanoner man sett på film från krimkriget eller amerikanska inbördeskriget. Hjulen på lavetterna var mera än en meter höga och liknade mest hjulen på ålderdomliga hästkärror.

Vi barn, som naturligvis inte fattade mycket av de världspolitiska skeenderna blandade okunnigt och ytligt ihop vad som stod i tidningarna och vad man snappade upp av de vuxnas samtal med barnsligheter.

Hitler e en räli gubbe

De va han som lura Lubbe

Det handlade naturligtvis inte om Rosengrens hund utan troligen om holländaren van der Lubbe, som fick skulden för branden av riksdagshuset i Berlin och som dömdes till döden och avrättades av nazisterna i december 1933. Det kunde ju inte jag veta. Då var jag ju bara några månader gammal.

Det förekom ofta att krigarna badade nakna vid den lilla fyren som då fanns vid utloppet från fiskehamnarna. Detta väckte delvis förargelse men kanske också en nyfiken förtjusning hos en och annan kvinnlig åskådare. Jag har tyvärr bara minnesbilder och ingen fotodokumentation av detta.

Den sk Per Albin-linjen innebar för Limhamns vidkommande i början av 40-talet bl a flera nivåer av taggtrådshinder i strandplanteringen från fiskehamnen till badhuset och strandpaviljongen och vidare längs stranden och ut emot Sibbarp, där man också byggde flera bunkers eller fort med några hundra meters avstånd från varandra.

Andra invasionshinder var s k betongpianon, stora betongklossar (stridsvagnshinder) av en skolorgels storlek, som stod utplacerade på vissa strategiskt valda ställen. På flera platser, bl a vid vissa spårvägshållplatser, bl a vid Västanväg, byggdes eller grävdes provisoriska skyddsrum.

Jag tror mej minnas att flera av dessa åtgärder vidtogs ganska sent då tyskarna redan fått betydande svårigheter och inte längre utgjorde något reellt hot.

Handel mellan Sverige och krigförande stater förekom trots världskriget

Ända fram till femtiotalet var segelfartyg som galeaser vanliga i handelsflottan. Dessa vackra träfartyg, med ofta dekorativt utformade och målade ovala akterspeglar, var som regel motorseglare för kustfart.

Vid ett tillfälle, då det låg en tyskflaggad galeas förtöjd vid träbron som ledde ut till ön i fiskehamnens stora hamnbassäng, fick jag lära att man tiger och inte barnsligt yttrar något om nazisterna som man snappat upp från de vuxnas samtal vid köksbordet.

Bilden av "En Svensk Tiger" förekom överallt, både inom- och utomhus, på väggar och plank.

Det har under decennierna efter krigsslutet ofta och i synnerhet från vänsterpolitiskt håll talats om nationalsocialistiska sympatier hos folk med borgerliga värderingar i Sverige och framförallt i Skåne. Mitt intryck är det motsatta.

Samlingsregeringens tunga poster som statsminister (Per Albin Hansson), finansminister (Ernst Wigforss), försvarsminister (Per Edvin Sköld), folkhushållningsminister (Axel Gjöres) och socialminister (Gustav Möller) innehades av socialdemokraterna och också utrikesministern (Christian Günter) var vänsterorienterad. Även Tage Erlander var med redan då som konsultativt stadsråd.

Det var naturligtvis denna regering som bar största ansvaret för eftergiftspolitiken gentemot nazismen såsom t ex permittenttrafiken, handeln och tystandet av offentliga svenska antinazistiska uttalanden. Näringslivets handelsförbindelser med Tyska Riket skulle givetvis inte ha kunnat förekomma om den inte hade regeringens medgivande eller rent av gillande.

Bland gemene man hördes sällan annat än avsky ( före 1942) eller avsky och löje (efter 1943) för nazismen och dess ledare.

Ett förlöjligande skämt om Hitler bestod i att presentera en gris, ”en nasse”, teknat på ett pappersark. Hitlers fula nuna, som sades föreställa ”ett stort svin”, framträdde då man vek ihop arket på ett visst sätt.

I min kusin Georgs säregna visrepertoar ingick också skämt av den arten, som troligen, som man säger, ”varit i säck innan de kom i påse”:

”Att gifta sej och skaffa glytta, de e väl ingen konst i dee,

men skraba hop dom när man ska flytta, de e förbannemej svårarée

Att gå och snobba med fina kläder, de e väl ingen konst i dee,

men äta sågspån och skita bräder, de e förbannemej svårarée

Resa till Tyskland och bliva skjuten, de e väl ingen konst i dee,

men lära Hitler att hålla truten, de e förbannemej svårarée”

Men svensk allmänhet var i vissa avseenden helt felinformerad då som nu .

En utbredd uppfattning då, var att majoriteten av tyska folket var emot Hitler och att de entusiastiska bifallsyttringarna vid dennes framträdande endast kom från nazisterna och av dessa kommenderade grupper. Nazisterna var de fakto det största partiet med 230 mandat efter valet i juli 1932 och det har dessvärre visat sig i efterhand att Hitler, åtminstone fram till 1942, hade ett enormt och ökande stöd av större delen av det tyska folket. I Tyskland precis som i Sverige, Ryssland, Serbien, Israel och många andra länder kan makthavare i toppen av välorganiserade nätverk få folk att acceptera och hylla nästan vilka vansinnigheter som helst.

Vid fiskehamnen kunde man i gruset hitta blybitar som Putte kunde gjuta tennsoldater av.

Soldater i naturlig storlek rullade ut taggtråd och grävde gropar ”nere vid sjön” (Öresund!). Det göts skyddsrum och ”fort”, bunkers, av betong. Av dessa finns fortfarande några kvar.

Av krigarna, som var förlagda bl a nere vid hamnen kunde man ibland tigga knäckebröd.

Tidvis använde man även lokaler i Linnéskolan och andra skolor för militärt bruk.

I radion rapporterades om drivande minor och åtskilliga av dessa togs om hand och desarmerades i Öresund varav några utanför Limhamn och flera fartyg minsprängdes där. Ett tiotal svenska fartyg skadades så illa att de förliste och sjönk. Limhamnsfiskare fick sina nät söndertrasade av vraket efter en minsprängd tysk ångare som gått under utanför limhamn och en malmöfiskare, Karl Holmberg, omkom då hans fiskebåt, MÖ 697, minsprängdes i Lommabukten.

Nere vid hamnen låg en stor hög av motorolja förorenad paraffin, som bärgats från ett minsprängt fartyg.

Paraffinet blev använt som tuggummi av oss barn. Riktigt tuggummi och bananer var något som man endast kunde drömma om under krigsåren.

Näringsidkare och de som hade råd och tillstånd körde bil med gengas då bensintilldelningen var knapp under krigsåren. Gengasaggregaten, ibland kanske hemmabyggen, kunde se ut som en cylinder, låda eller släpvagn och eldades med ved eller träkol. Man tände med gengaständstickor, ett par decimeter långa.

Stålkastarnas käglor spelade från flera håll över natthimlen, flygmaskiner brummade och en och annan bomb släpptes i parkerna i Malmö av allierat flyg som kommit fel eller fått knappt med bränslet och som gjorde sig av med överblivna bomber. Ibland hördes det visslande ljudet av fallande bomber i sundet vid Limhamn. De lysande projektilerna som i mörkret for över himlen var antagligen spårljus.

I krigets slutskede använde amerikanarna fyrmotoriga sk flygande fästningar som ofta inte hade tillräckligt med bränsle för att ta sig tillbaka och ofta också var rejält sönderskjutna av tyskt luftvärn. De flesta av dessa nödlandade på Bulltofta och ett tag var Bulltofta flygplats ett populärt utflyktsmål för folk som ville beskåda dessa vidunder.

Morbror Elvir omkom 1942 efter att ha blivit påkörd av att militärfordon då han cyklade hem från sitt arbete. Moster Elly blev ensam med åttaårige Georg och ettårige Tom. Till en början försökte hon få sin utkomst genom att stå hemma i köket och koka kola och sedan sälja denna till butiker i närheten. Under en kortare tid arbetade hon vid ett trädgårdsmästeri (”Rädisekungen”). Hon arbetade också en tid vid Jungmans verkstäder som under kriget delvis ställt om produktionen till krigsmateriel. Slutligen fick hon anställning vid AB Pressbyrån där hon placerades i kiosken i väntrummet på Malmö Centralstation.

Såväl morfar, Axel Sjöholm, som farfar, Olof Rasmusson, dog 1944.

Vid begravningar och en tid därefter hade de närmast sörjande svarta kläder. Barn och ingifta hade sorgband på rockkragen. Frack och hög hatt hörde till vid begravningen och kvinnorna hade hatt med svart flor framför ansiktet. Ofta beströddes gångbanan utanför sorgehuset med hackat granris.

Elvir med Tom och Georg 1941 Elly med Tom och Georg 1943

Handeln

På 40-talets lördagar sköd Limhamns torg av torghandel med hundratals stånd och redan då fanns ett myller av butiker med livaktig handel på Limhamn.

Mångsysslaren Algot Larsson (i Tornet) hade speceriaffär på fastigheten han bebodde, men Solidar bl a var en svår konkurrent.

Kaffet, i den mån det var tillgängligt under krigsåren, köpte man som bönor som man malde själv på en kaffekvarn hemma. Man kunde alternativt få malt det i butiken. Palma på Linnégatan var en butik utrustad med stora kvarnar där expediterna malde kaffet åt kunderna. På Palma köpte man också smör i lös vikt, ost och kolonialvaror.

Mjölk och grädde som mättes upp med halvliters- liters- respektive decilitersmått i medhavd hink inhandlades i mjölkaffären och där fanns också bröd att köpa. I vårt fall blev det till en början mjölkbutiken på Tegnérgatan 32 och senare Solidars mjölkaffär på Hyllie kyrkoväg.

På 40-talet fanns också några fiskaffärer på Limhamn. Käcks butik på Linnégatan var mest i ropet.

Stanken av sur fisk spred sig vida kring fiskbutikerna och inne i butiken. Att det luktade illa vid en fiskaffär och att det där surrade av spyflugor ansågs helt naturligt och inget som man fäste avseende vid. Lukten satt kvar i expediternas hud, hår och kläder nästan oavsett rigorös tvätt och klädbyte. De enda medel som stod till buds för att hålla tillbaka processerna i fisken var den is som man lyckats bevara från vintern och drivor av salt. Kyl och frys fanns ju inte. Troligen använde man också torris (kolsyreis) som Kolsyrefabriken vid Limhamnsvägen börjat framställa på trettiotalet.

Tidigare skedde kommersen vid fiskebåtarna nere vid hamnen eller från prångarkvinnornas rullebörar med samma stank och samma flugor.

Hos "Käckens" kunde man gratis få fiskrens till katten. Nutidens industriella hund-, och kattmat fanns inte då.

Om ett radiorör gick sönder fick man gå till cykelreparatören med radion. Cykelverkstad med försäljning kombinerades vanligen med försäljning och service av radioapparater. Cykel och radio var hightec i framkanten.

En limhamnshandlare som alla kände till namn och utseende var den nästan klotrunde bokhandlare Nilsson med bokhandeln på Järnvägsgatan. Till hans bokhandel vände man sig bl a om man ville ha infört en annons i Sydsvenskan.

Hos Henries på hörnet av Tegnérgatan och Järnvägsgatan kunde herrarna ekipera sig men damerna handlade ofta hos Ruth Bruhn.

Svensk tillverkning av blixtlås hade kommit igång redan på trettiotalet, men ännu på sent förtiotal förslöts och öppnades herrbyxornas gylf oftast med en knapprad. Gylfknapparna bar ofta påskriften "For Gentlemen".

Maten

Det var inget överflöd men det gick ingen nöd på oss. Världsläget påverkade livsvillkoren men Sverige hade turen att slippa utsättas för direkta krigshandlingar.

Far arrenderade en av de kolonilotter som låg längs Grevegatans norra sidan och den gav lite potatis, jordärtskockor, morötter, lök och kanske andra grönsaker.

Det nyköpta ännu ugnsfärska, varma brödet åt man inte av då det var som godast. Det skulle först ligga och ”bli drygt”. Man fick veta att man fick ont i magen om man åt nytt bröd. Margarinet som hette Eve köptes på Solidar och smakade ganska illa.

Pålägg på smörgåsen kunde man få ibland. En smörgås av fint bröd med strösocker som pålägg kunde förekomma. ”Socker är ett billigt och näringsrikt födoämne” löd devisen på sockerpaketen. Jag tror att tandborsten kom in i mitt liv långt senare.

På kommunalhuset fanns folkskolans kvinnliga tandläkare som hette Wulf och denna varg var alla rädder för. Hon gav limhamnsbarnen på förtiotalet många skräckfyllda och smärtsamma upplevelser och svarta plomber på framtänderna, men kanske var alternativa behandlingar inte möjliga med den tidens förutsättningar.

Ibland åkte mor till Höör för att hälsa på Mia och Ernst på Bokeslund. Det hände att hon hade en höna eller ”tocke” (tupp) eller andra matvaror med från gården och hon hade sedan ett drygt arbete med att sveda fågeln och plocka av fjädrarna. Lukten i köket var allt annat än angenäm. Ibland rostades det råg som sedan maldes i kaffekvarnen för att dryga ut eller ersätta kaffet.

På Bokeslund bakade man kanske några gånger om året. Brödet blev allt hårdare men var faktiskt ganska gott. Bakugn och eldstad var samma sak. När ugnen ( murstocken) var som hetast rakade man ut aska och brandrester och öste in brödet med stora träspadar under stor brådska.

Gården Bokeslund troligen före 1920. Nils Annors vid grinden

Mor-Nils-Jöns och Nils Jöns närmast huset

Som många andra limhamnare hade vi kaniner i burar på gården. Kaninerna göddes med grönska som vi barn repade ”ute på backarna”. Far slog ihjäl, flådde och slaktade i köket.

Att äta upp sina keldjur var en aning motbjudande. Småflickor kunde ha mössor av kaninskinn eller små muffar att värma händerna i.

Fisk var ett vanligt livsmedel som var tillgängligt utan ransoneringskuponger under krigsåren men merparten av fiskkonsumtionen härrörde från eget fiske.

Det fanns olika metoder för att få maten att räcka längre, t ex morbida skämt.

Det berättades om minsprängda fartyg i Öresund som gått i djupet med sin besättning. Det påstods man klar sikt i vattnet kunde se hur feta fiskar simmade in och ut genom ventilerna. Teckningen på makrillens rygg kunde med lite fantasi tolkas som en text. Texten påstods vara ”Jag äter lik”.

Rökt fisk var ingen lyxmat. Rökt ål var gott. ”Ålen är en rovfisk som ej heller försmår ruttnande kött” enligt folkskolans lärobok i naturlära. Om man citerade detta då ål stod på bordet, kunde man räkna med mera ål för egen del..

Salt sill och svagdricka förekom ofta. Färsk knaperstekt sill smakar bra, men en stekt variant av den salta sillen kallad ”kapprockasill" avstod man gärna ifrån.

Drickabilen kom en gång i veckan. Mot slutet av veckan blev svagdrickan sursöt. Drickablandning var svagdricka uppblandad med mjölk. Mjölken tillhandahölls i ”mjölkaffären” i det gamla trevåningshuset från artonhundratalet på Tengérgatan 32. Ibland blev man av mor skickad till mjölkbutiken med den gula emaljerade mjölkspannen och gräddsnipa för att hämta ”Itt litet runt, fint brö, en och en halv liter mjölk och itt litet mått grädde” med tillägget ”de´ e betalt och kupongerna e lämnade”. Mjölktanten öste i skvallercentralen. Man kunde också avstå från att köpa kaffegrädde om man använde sig av en gräddtjuv eftersom mjölken inte var homogeniserad. Gräddtjuven var en en liten strutformad tingest som man stack ned i mjölken sedan den stått och skiktat sig.

Köttbullar förekom, ibland uppblandade med torsk. Köttbullarna ransonerades och som barn fick man nöja sig med två. Far, som arbetade, fick kanske tre eller flera. Han hade haft det betydligt kärvare när han var barn under första världskriget.

Amerikanskt fläsk var ett synnerligen fett fläsk från abnormt övergödda svin. Detta fläsk ansågs vara mycket nyttigt, - isynnerhet för personer med hårt kroppsarbete. Då fläsket stektes, smälte fettet ut och bildade en fet soppa. Om man inte blev mätt av potatisen och det som fanns kvar av fläsket efter stekningen, kunde man äta grovt bröd, sönderskuret till tärningar som fick suga upp det ännu inte stelnade flottet. Om man åt för mycket fick man svår halsbränna efteråt.

Mat förvarades i källaren under källarlämmen på köksgolvet eller i skafferiet som var ett ventilvädrat kökskåp som stod mot en yttervägg, helst mot en norrvägg eller i ett hörn.

Kylskåp var mycket ovanligt och de som förekom arbetade vanligen enligt absorbtionsmetoden. Kompressorkylskåp blev inte vanliga förrän på 50-talet och frysarna kom ännu senare. Man förvarade ibland isblock från vintern i en låda med sågspån i källaren och hade därigenom ett alternativ till kylskåp.

Det fanns en skolbespisning i Linnéskolans källare för barn till mindre bemedlade föräldrar. Kosten var enkel och de barn som fyllde kriterierna kunde igenkännas genom att de bar en kopparbricka med de instansade bokstäverna FFSB i en kedja kring halsen. Bokstäverna stod troligen för ”Föreningen för Fattiga Skolbarns Bespisning” men uttolkades som ”Fett Fläsk Sura Bönor”.

Jag hörde inte till de utvalda. Vissa föräldrar ville nog inte att deras barn skulle bära den utpekande halsprydnaden och avstod från favören.

Limhamns torg, Backarna och Hamnen

Limhamns torg och Fiskehamnen och ”Backarna” var huvudtillhållen för oss i lägre skolåldern.

Den närmaste kamratkretsen under det tidiga förtiotalet utgjordes av de jämnåriga ”Putte”(Gert Nilsson), ”Kurre” (Hans-Erik Hansson) och ”Lucker”(Gert Strandberg).

”Lucker lukar lätt på en gaspolett” enligt en av ”dom store påugana”, som kallade sig Ivar. Denne var en spelevink med tydlig artistisk begåvning och ett synnerligen gott humör. Limhamns torg var den viktigaste skådeplatsen för glädjespridaren Ivar, men han deltog också i tidningen Arbetets Amatörparad. Förmodligen är även nämnde Ivar upphovsman till det triumferande limhamnsuttrycket ”itt-noll i vaskaröred” ( ett-noll i diskbänksavloppet).

Såväl ”vaskarör” som gaspoletter var vardagsnära ting för denna tid. En bit upp på köksväggen på gasledningen i limhamnshemmen satt en liten plåtlåda med hänglås där gaspolletter kunde matas in. Gasen, giftig pyrolysgas, kom från gasklockorna i Rörsjöstaden i Malmö eftersom Limhamns gasverk var nedlagt sedan 20-talet. Långt senare ersattes den av den den mindre farliga propangasen.

På Limhamns torg förekom då och då konserter med blåsorkestrar. Vi barn ägnade musikerna, kanske i synnerhet slagverkaren, ett synnerligen närgånget eller rent av klåfingrigt intresse. Frälsningsarmen, som hade sin lokal vid nordöstra delen av torget uppträdde ofta utomhus både med sång och strängmusik och sina försilvrade mässingsinstrument. Gitarrer, som användes i Frälsningsarméns strängmusik kallades ibland Jesusknäppare och var på den tiden instrument som hade låg status bland ungdomarna. Gitarren dög på sin höjd att användas som komp i dansmusik, men trumpeten hade högsta status. Tvärtom mot nu!

På torget förekom även musikgudstjänster från andra religiösa grupper. Torget var också samlingsplats för ideella organisationer, fackeltåg och politiska agitationer. Lördag var torgdag med full kommers.

Från almarna som växte runt torget kunde man på försommaren få ”gögamaud”, som man kunde äta. Vedträn, brädlappar och andra föremål kastades upp bland grenarna för att klasar med almfrö skulle lossna.

Ibland stod radion på, högt uppskruvad, innanför något öppet fönster, så att man kunde höra Sven Jerring upphetsat referera om hur Arne Andersson jagade Gunder Hägg, men ibland sjöng Ulla Billquist om sin soldat.

Fiskehamnen

Limhamns norra och södra fiskhamn på 40-talet stank av sur tång och rutten fisk, fotogen och tjära, barklut och linoljefärg.

Död småfisk och hornsimpa flöt omkring med buken upp i hamnbassängen jämte fiskrens och annat avfall som tappats eller kastats överbord. På båtarna och på land hade svärmar av sidengröna spyflugor alltid något att festa på. På hamnbassängens vattenyta såg man här och var fläckar av utspilld fotogen som skimrade i alla regnbågens färger. Fisk som man inte fått avsättning för, eller som av andra skäl sparades, förvarade man i svarta fiskesumpar av perforerat trä nedsänkta under vattenytan vid kajkanten.

Hamnen och sjöd av aktivitet, isynnerhet under de sena eftermiddagstimmarna då man förberedde sig för nattens fiske och den tidiga morgonens kommers.

Idag ligger hamnen luktlös och tyst.

Vid slipstället vid södra hamnen drogs båtarna upp och placerades på bockar och stöttor för underhåll. Man strök med blymönja eller tjära under vattenlinjen och tätade med blybitar och tjärdrev. En del båtar som varit uppe för underhåll sågs genom vattnet liggande avsiktligt sänkta på hamnbassängens botten. Virket svällde i vattnet och båten blev tät.

I en byggnad i närheten av slipstället barkade fiskarena sina segel och närdingar i het alkalisk ekbarklut i ett stort kar. Gamla limhamnare är väl medvetna om vad som ligger bakom titeln i 40-tals-schlagern ”Två solröda segel”. Dasset bak barkhuset hade synnerligen vulgära inskrifter på dörrens insida och på väggarna.

Barkhuset står fortfarande kvar men dasset är borta.

Närdingarnas (”näringarnas”) vård var viktig. De torkades på utspända linor på ”breplassorna” för att kunna ”bödas”. För att kunna hanteras utan att trasslas ihop, måste de ”kloas” och ”stenas”. Detta innebar att den övre delen av närdingen med flötena av kork träddes upp på en avbarkad och polerad grenklyka av eneträ och den nedre delen med blysänkena radades upp i ett tråg.

Flertalet av de traditionella trågen i trä tillverkades troligen av min farfar Olov Rasmusson, som utförde snickerier för fiskarenas räkning.

Intill södra fiskehamnen, där strandplanteringarna tar vid, fanns en hög mast som i toppen hade en cirkulär konstruktion i av glest placerade horisontella brädor och andra gåtfulla detaljer. Kanske var det en anordning för optisk telegrafi.?

Fiskehamnen var ett kärt tillhåll, isynnerhet sedan far och morbror Elvir skaffat sig båt och fiskredskap. De båda amatörfiskande svågrarna fångade sill på hösten i närdingar, hornfisk på våren med långrev och torsk med pilk. Yrkesfiskarna gillade inte konkurrensen från amatörfiskare och ibland kunde stämningen bli hotfull.

Lucker, Kurre, Putte och jag var ibland ute och lekte i fiskhamnen i en roddbåt, som jag lögnaktigt påstod vara min fars. Med tanke på vår låga ålder var båtturerna ibland en aning riskabla. Som åror eller paddlar använde vi trästycken av sönderbrutna ”sillalåudor”.

Vid ett tillfälle då vi befann oss mitt i stora hamnbassängen dök roddbåtens rätte ägare upp. Putte protesterade mot den rasande båtägaren och pekade på mej och sa: ”De e jo hanses faurses båut!”

Min trovärdighet blev därefter ofta med rätta ifrågasatt.

Sam Perssons drevfabrik vid södra fiskehamnen brann ned i början av 1940-talet. Branden och släckningen var ett fantastiskt skådespel för oss småpojkar. Röken och lågorna syntes över hela Limhamn, Malmö och Köpenhamn.

”Brandsoldaterna” hade blanka dekorativa metallhjälmar och granna uniformer med mässingsknappar. Klädseln var troligen mer spektakulär än praktisk och skulle kanske passa bättre på en maskerad eller på teaterscenen.

På Backarna utkämpades upprepade slag mellan småpojkar från kvarteren kring torget och å andra sidan ”Nytorparna”, dvs de som bodde utåt mot Notariegatan och Gustafsgatan. Beväpningen utgjordes av stenar, käppar, brädlappar, träsvärd, pilbågar, spadar eller vilket grovt tillhygge som helst och striderna utkämpades med stor ”tapperhet”, vårdslöshet och oförstånd. En del föräldrar eller äldre syskon försökte ibland stoppa de vilda och riskabla bataljerna.

Vid ett tillfälle blev jag hejdad av en lång, ung man i brun kostym med anteckningsblock och penna som höll ett mindre förhör och antecknade namn. De andra barnen kom undan.

Ca trettio år efter detta tyckte jag mig känna igen denne man i min chef vid gymnasiet i Åmål. Åldersskillnaden och vissa karakteristika i uppträdandet och utseendet stämmer och rektorn Ove Moberg var en ”nytorpare” och sade sig väl känna till krigen mot Limhamnarna. Vid tiden för den bruna kostymen hade han förmodligen påbörjat sina akademiska studier.

Söndagsskolan

På söndagarna gick man i söndagsskolan. Grosshandlaren Algot Larsson (Larsson i tornet) och hans systrar Edith och Agda Larsson var starkt engagerade i verksamheten.

Algot Larsson var förmögen grosshandlare som spelade orgel och ledde sångkör i söndagsskolan.

Algot hade en son, Rune, som var några år yngre än jag. Rune utbildade sig till präst och vigde min äldste son som också heter Rune och blev konfirmationspräst till mina barnbarn.

Edith var också min lärarinna i småskolan, men henne undvek jag i söndagsskolan.

Dit gick man mest för nöjet att tillsammans med kamrater sjunga psalmer och för att få en gottepåse på julfesten och lemonad och bulle med prickekorv i Hammars park på sommaravslutningen. Vid båda evenemangen förekom musik av blåsorkester, vilket var ett ytterligare skäl att gå i söndagsskola. Julfesten innebar bl a att ett julspel uppfördes där Josef, Maria, änglar, herdar mm förekom.

”Josef, Josef kär vännen min, jag är så trött i lekamen min!” Sa Maria bl a.

Vi gossar, som ansågs ha sångröst och inte var trötta i lekamen, fick uppträda som stjärngossar och tränades för detta några veckor före jul av fröken Hammar, min systers lärarinna i folkskolan. Repertoaren var densamma år efter år.

Ett antal stjärngossesånger skulle kunnas utantill. Stig Göransson fick hålla i stjärnan och sjunga solo.

Bian

Vid ett par tillfälle fick man följa med far på ”bian”. På söndagarna hade biografen Centrum på Järnvägsgatan biomattiné för den som var kapitalstark. Det kostade nämligen 50 öre. Tillsammans med kusin Georg blev man förunnad den lyxen vid några tillfällen. Filmer som t ex Flygmalajen med George Formby, filmer med cowboys och indianer eller de farsartade Chaplinfilmerna föredrogs. Helan och Halvan avnjöts på kortfilmsbiografen Spegeln på Södra Förstadsgatan vid Triangeln i Malmö. Programmet upprepades oavbrutet och väl insläppt kunde man se det upprepade gånger.

Svenska filmer med skådespelare som t ex Sickan Karlsson, Åke Söderblom, Bullen Berglund, John Botvid, Edvard Persson m fl, skildrade ofta högreståndsmiljö och var oftast sådana att man även som barn uppfattade dem alltför naiva. Kanske var filmerna produkter av filmmakarnas eller skådespelarnas romantiska drömmar om att få tillhöra den överklass som de med beundran och avund såg upp till.

Filmerna innehöll ofta klassiska schabloner. Kärleksparets ena part var av förnäm börd eller hade förstockade föräldrar i hög samhällsställning medan den andra var av folket. Arbetarklassens representant hade moralisk resning och var påfallande vacker, hederlig och klok.

Kallbadhuset

På sommarn badade man i Öresund, antingen på kallbadhuset eller på Sibbarp.

Där som numera finns en småbåtshamn, på den långgrunda delen vid stranden, nästan i Linnégatans förlängning, mellan Ön och Sibbarp, låg Limhamns badhus.

Badhuset var en träbyggnad, målad i grönt och vitt, kunde nås från en ca tvåhundra meter lång brygga på en stenfylld träkonstruktion rakt ut från strandkanten. Byggnaden inrymde en dam- och en herravdelning, vardera med ett hundratal omklädningshytter av olika typ och storlek, enkla toaletter, en kassaavdelning med biljettlucka och utrymmen för utrustning för simskolan och Limhamns simsällskap. I var och en avdelningarna fanns 25 metersbassänger och i herrarnas avdelning fanns 33,3 meters simbanor.

Det fanns mycket att titta på från badhusbryggan. Spindlar av ett slag som man sällan sett på något annat ställe, stora, feta, brunaktiga med emblem på ryggen, kröp omkring och gjorde nät på brokonstruktionens underrede. Mörtar och mera abborrlika fiskar upp till tre decimeters längd sågs i vattnet ensamma eller i smärre grupper avlösta av spiggstim. Nere på bottnen kunde man se krabbor eller ett slags centimeterstora flundrefiskar (sandskäddor?).

Svalor, som var anmärkningsvärt ymnigt förekommande i 40-talets Limhamn, byggde bon vid taket på badhusbyggnaden, isynnerhet på den takförsedda delen av bron vid ingångarna och biljettkassan. Limhamns kallbadhus, byggt 1904, revs 1967.

Somrarna i början av förtiotalet var lika heta och soliga som vintrarna var kalla och snöiga. I sju eller åttaårsåldern höll man till vid sandstranden intill det gula, så kallade ”Kvinnobadhuset” eller den kissluktande ”Kroken”, men som mera simkunnig blev bryggorna vid ”Utsikten” i närheten av ”Sumpahamnen” mera attraktiva. De dagar på sensommaren då badvädret inte var så lockande blev bryggorna använda för krabbfiske. Agn till krabbhåvarna skaffade man i Käckens fiskaffär där man kunde tigga "nårra sillahue ti katten".

I övre tonåren var det ”Gubbabryggan” som gällde.

Där brukade även lärare Gunnar Wiking bada. Han var förmodligen med förtiotalsmått mätt en ”snyggis” och, om jag inte minns fel, ofta omgiven av damer. En rödhårig och fräknig yngling som var påfallande skämtsam och våghalsig brukade också bada där tillsammans med sina kamrater. Han var min namne och denne Rolf blev senare min son Runes svärfar.

På sommarferierna gick jag som de flesta på simskolan och tog järnmärket, bronsmärket, silvermärket, guldmärket och magistern och simtävlade i Limhamns simsällskap där ”Stellan” var ordförande. Stellan Nilsson var polisman.

Simträningen fortsatte i den septemberkalla blåsten trots snuva och huvudvärk och kanske feber. Möjligen hade symptomen ibland allergiska orsaker.

Allergi var då ett, åtminstone för allmänheten, nästan okänt begrepp. Möjligen pratade man om hösnuva. Om näsan rann trots nästäppa och de rödkantade, svullna ögonen sved, kunde man förbanna dessa envisa ”sommarförkylningar” som man inte kunde bli av med.

Den av årets simmagistrar som hade flest betyg blev ”primus” och skulle tilldelas medalj vid promotionen.

Detta hade det årets simlärare glömt bort, men jag fick min medalj efteråt i enskildhet sedan en äldre kamrat uppmärksammat glömskan. Det var osedvanligt få som promoverades det året och konkurrensen, liksom prestationen, var således obetydlig. Min ringa kroppslängd uteslöt möjligheter till framgång som tävlingssimmare. Trots detta fortsatte simträningen långt upp i tonåren

Vi tränade simning på Limhamns kallbadhus på somrarna och i Malmö kommunala varmbadhus bassäng varje söndag på vintrarna.

Tandläkare Troells söner Jan och Ulf var duktiga simmare och av bröderna Rundkrantz var Torvald och Hans Lennart mest framgångsrika.

Jan Troell blev senare mera känd som filmare.

Hans Lennart blev skånemästare i bröstsim och tävlade på riksnivå. Han tog studenten och studerade därefter medicin. Jag såg honom flera decennier senare vid ett tillfälle i TV-rutan där han som överläkare någonstans i Sverige gjorde uttalande i någon medicinsk fråga. Han dök upp på TV-rutan igen några år senare, men då som bilförsäljare. Ett yrke som han troligen prövade på efter uppnådd pensionsålder.

Öknamn

Namnet ”Larsson i tornet” lär syfta på en gammal tornförsedd byggnad i hörnet av Tegnérgatan och Kalkbrottsgatan. Byggnaden låg mittemot den lilla grå bod där min farfars far Rasmus Feuk satt och vaktade kalkbrottsjärnvägen och skötte fällning och resning av bommarna i början av 1900-talet.

Algot Larsson, sonen till den ursprunglige "Larsson i tornet" hade sin rörelse och bostad där.

I början av förtiotalet ersatte Algot tornbyggnaden med ett stort hyreshus. Algot kom också att överta epitetet. I den nya byggnaden fick den yngre "Larsson i tornet" bättre plats för sin expanderande rörelse.

Folkliga benämningar på bönder och deras gårdar hade ibland samband med kostens kvalitet och innehåll.

Gnällegravarna har fått namnet efter den i närheten liggande Limhamnsgården som i folkmun kallades ”Gnällan” eftersom den enkla kosten, bestående av salt härsken sill, sades ge tjänstefolket anledning till klagan.

En bonde som hade åkrar inom nu bebyggda delar av Limhamn kallade man ”Milk-o-brö”.

Där Sveagatan, Rosenvångsgatan och Västanväg möttes stod i hörnet i en av Milk-o-brö:s åkrar ett träd som förmodligen under århundraden satt sin prägel på hela området av i övrigt öppen åkermark. Man lät det stora trädet stå kvar och ingå i grönområdena även efter byggandet av hyreshusen på Sveagatan, kanske pga allmän begäran.

”Jeppa”, Hjalmar Jepsson, som tog över efter Milk-o-Brö, odlade potatis i Linnéskolans närhet och erbjöd många ungdomar sysselsättning med potatisplockning (121). Det berättas om denne godmodige Jeppa, som var glad i flaskan, att han ibland ur sin smålandsbörs fiskade upp en hel krona som han droppade i potatisfåran framför den unge som nått fårans ände. Hans allt annat än godmodiga hushållerska, Klara, hördes vida omkring på Getgatan när hon tog Jeppa i upptuktelse. Klaras son, Sven, öppnade livsmedelsbutik, Ekbergs Livs, och blev svår konkurrent till Bengtssons Livs som låg i närheten (120, 121).

På 1930- och 1940-talen var området längs Bispgatan fram till Geijersgatan obebyggt sånär som på två villor närmast Riddargatan ägda av Sjunnesson och min morbror Fritjof Sjöholm.

”Rädisekungen”(Rädise-Nilsson), som även sysslade med biodling och kaninavel hade sina odlingar på åkrarna längs Bispgatan. Han körde med sin Harley Davidson ut till butikerna och hade då rädisorna i sidvagnen.

”Telefonissan” eller ”Svarta damen” var en äldre, fyllig och ständigt svartklädd dam som fick utstå en hel del spe. Det svarta tyget hade skiftningar i spyfluggrönt beroende på riktningen av solljuset.

"Tage Tosa" och "Kal de Snöar" hörde man talas om. "Tage-Tosa" klädde sig i kvinnokläder.

Den snälle och godmodige ”Pålle”, som bodde på Arbetshemmet (Hyllie 10) tog leende emot alla nedlåtande skämt.

En annan särpräglad person var "Prinsen", Nils Bertil Ohlsson, som ständigt lämnades utanför, vilket naturligtvis ytterligare förstärkte ett avvikande beteende.

Omgivningens attityder mot personer som Pålle och Prinsen men även ibland mot personer med hörselnedsättning, cerebral pares och vissa andra handikapp illustrerar tomheten i talet om "alla människors lika värde".

”Svallde" var en fotbollsspelare i LIF. Han fick namnet eftersom han varit springpojk hos en specerihandlare som hette S. Valde.

”Knasta-Per” var lärare Andrén på Karl Johansskolan.

”Silla-Jan”, son till fiskhandlare Jönsson, bytte efternamn till Thulin och blev så småningom lärare och rektor i Höör och slutligen skolråd.

”Korva-Per”, som sålde korv var sonson till en av min farmors mostrar och alltså en av fars nästkusiner.

”Slajsan”, Kjell Andersson, bodde på Tycho Brahegatan 34.

”Ivar” valde själv sitt namn och blev senare ”blå”. Han hette Arne Hansson

"Kille" var min kusin Kjell Sjöholm.

”Snygge-Sven”, som fick flickornas hjärtan att klappa, var min skolkamrat och senare arbetskamrat på Telegrafverket. Han bytte senare efternamn till Smidvall, som klingade bättre än Johansson.

"Loffe" var Lennart Olofsson, som var vackert brun.

”Mulle” var skolkamraten Ingvar Molin som också blev min logementskamrat på Kustartilleriregementet i Göteborg.

”Kurre”, Hans-Erik Hansson bodde på Tegnergatan vid torget där också ”Putte” och ”Lucker” bodde.

"Namnet Kurre syftar på Ekorre och uppstod när Hans-Erik en gång snabbt och flinkt hoppade ner från ett träd vid cafeet Solvik, där barnen klättrade olovandes, när polisen kom. Han slapp då bannor, till skillnad från kamraterna som var kvar i trädet." (enl Maria Schiffer, Kurres systerdotter)

”Pennkala”, Bengt Karlsson", var rödhårig och fräknig och bodde på Odengatan.

"Piddor" var Bertil Pettersson som bodde på Prinsgatan.

På Linnéskolan liksom på alla andra folkskolor, påbörjades och avslutades skoldagarna med psalmsång och bön. Lärarna spelade orgelharmonium (tramporgel) till psalmsången. Edit Larsson läste och berättade dagligen om den bibliska historiens gamla testament. Patriarken Jakobs morfar hette Laban, liksom en av de klösande katterna på Bokeslund.

Vid ett tillfälle under lek eller möjligen under slagsmål råkade en av mina skolkamrater riva en av de andra.

Utan att alls kunna ana vilka konsekvenser detta skulle få, började jag kalla den lille rivaren för ”Laban” efter den klösande katten i Höör.

Namnet blev mycket snabbt etablerat, och, vad värre var, Labans äldre bror kom att bli ”Store-Laban” och Labans yngre bror, Jan, blev ”Lille-Laban”.

Mitt öknamn ”Brovven” blev redan tidigare utbytt mot ”Råtta”. I synnerhet det senare namnet gjorde mej mycket ledsen.

På Gamla gatan bodde ”Lots”, vilkens far hade anknytning till en musikkår vid Taborkyrkan.

Konstigt nog var öknamnet ”Läddikablodkorv”, sin längd till trots väl rotat för en som hette Lennart Johansson.

”Murer”, som var några år äldre än oss andra, skolkade från fortsättningsskolan och tog hyra på en båt.

På hörnet av Stenshuvudsgatan och Norra Hyllievägen bodde ”Kroffer” (Kristoffer) och längre söderut på Stenshuvudsgatan bodde ”Skröder”.

Skröders egentliga namn var Stig och han kallades därför ”Stickan” till en början. ”Stickan” blev ibland ”Nålen” eller ”Tråden” och så var det inte långt till ”Skräddarn” som i sin tur blev ”Skröder”.

”Garle”, Gerhard Liljekvist, en av mina skolkamrater, började arbeta på Engelbrektsboden då denna var en liten butik för militära överskottskläder på Engelbrektsgatan i Malmö. Engelbrektsboden utvecklades i början av 1960-talet till stort klädvaruhus under Garles ledning som disponent.

En skolkamrat, som hette Kurt, kallades till en början för "Krud" och senare för för "Kråga" (Minnet sviktar då jag nu ca 65 år senare berättar detta. Kanske var Krud en äldre bror till Kråga). Denne Kråga bodde med sin stora familj i de i början av förtiotalet nybyggda barnrikehusen vid Bispgatan i närheten av Vanåsparken. Det berättades att Krågas mor hade ett säreget språk.

Vid ett tillfälle då hon ville få ro att utföra sina sysslor lär hon ha sagt: ”Kryva, gå nårr te meddingen o lej en streiv !” I svensk översättning betyder detta ”Kråka, gå ned till middingen och lägg en straff !”

Att ”lägga en straff” var ett uttryck för att spela fotboll.

Den tidens fotboll var en tung läderkula som innehöll en ”blära” av gummi som skulle pumpas hårt med cykelpumpen och som hade en snörning som skulle dragas åt hårt.

Med ”meddingen” syftade hon på Limhamnsfältet som låg någon kilometer norr om den plats som kallades ”Skidspissen” och som i allmänhet ansågs vara middingen. ”Stans ängar” var en vanlig benämning på strandängarna (Limhamnsfältet) norr därom.

”Skidspissen” var belägen vid strandområdet i Geijersgatans förlängning (Hylliekroken) och det var här som Malmö Stad deponerade sina sopor under flera decennier.

En episod från40-talet:

Lärare Wennerth talade om måsfåglar och ”Krud”, som hade sett en av de beskrivna fåglarna på ”Skidspissen”,ville gärna berätta detta. Kruds limhamnska var minst sagt utpräglad, men han var medveten om att man måste hyfsa sitt språk när man talar till en lärare.

Han viftar ivrigt med handen och säger upphetsat: ”Lärarn,… lärarn,… när jag var nere på Skitspetsen …”

Våra öknamn fick vi dragas med under hela skoltiden vid Linnéskolan.

Linnéskolan

Linnéskolans skolgård var rejält tilltagen.

Endast vid gatan på skolgårdens västra sida, Getgatan, där ”Ramleborg” låg, fanns bebyggelse. I övrigt var Linnéskolan omgiven av åkrar.

Det gick åt massor av ved för att hålla skolbyggnaderna uppvärmda under de kalla vintrarna i början av förtiotalet. Långa rader av vedstaplar tog upp en stor del av skolgårdens yta. Med en viss koksanvändning skulle man få veden att räcka längre, men kokstillgången var begränsad under krigsåren. För att få koksen att räcka införde man en ny typ av skollov som kallades för kokslov.

Byggnaden i södra delen av skolgården, där de flesta av de äldre barnen gick, kallades Gamla Linné. Den var mindre och hade tak med tjärpapp och utedass fanns i en mindre intillliggande byggnad. Nya Linné (invigd 1921), där de yngre barnen undervisades, hyste ett betydligt större antal elever, eller lärjungar, som man då kallade dem.

Under de snöiga vintrarna på fyrtiotalet rådde under de femton minuter långa rasterna ett ständigt snöbollskrig mellan ”Gamla Linné” och ”Nya Linné”.

Ännu år 2009 är 'Nya Linné' ganska likt den nybyggda skola som invigdes 1921. Den numera stenlagda skolgården med prydliga planteringar var från början en kal grusplan där lärjungarna rastade sig under femtonminutersrasterna. Lite träd och buskar fanns dock bakom de talrika cykelställen längs Getgatan. På 40-talet fanns en anordning för luftbevakning på taket till den östra längan jämte en siren för flyglarm. Den östra delen av skolgården ockuperades av långa rader av manshöga vedstaplar. I den östra längans källare fanns lokal för barnbespisning.

Fotograf: Jan `Lillelaban` Larsson

`Gamla Linné` byggdes 1904.

Under femtiotalet och senare byggdes paviljonger intill huvudbyggnaden och byggnaden med dassen på östra sidan försvann. I övrigt är det mesta sig likt till det yttre. I skolsalen med tre fönster på andra våningen längst till vänster undervisades jag och mina klasskamrater av Nils Aron Wennerth ht 1942- vt 1946.

Fotograf: Jan ´Lillelaban` Larsson

Snöbollskriget bedrevs ofta med stor våldsamhet, utan att någon av lärarna ingrep.

Ylande hordar av lärjungar stormade mot varandra och bombarderade varandra med snöbollar som ibland var kramade till isbollar. De som inte lyckades fly ett övermäktigt anfall fälldes omkull och ”syltades”, dvs fick ansiktet ingnidet i snö. De båda sidornas krigslycka växlade och ibland lyckades den ena sidan driva upp den andra ända till trappuppgångarna. Det kunde väl hända att någon tog till lipen, men lärarna tyckte nog i allmänhet att den som ger sig i leken får leken tåla. Trots våldsamheterna kom, vad jag vet, ingen till allvarlig skada.

Under rasterna när snöbollskriget pågick, men även under övriga årstider, gick lärarna sida vid sida på en rät linje fram och tillbaka i en ca femtio meter lång bana mellan de båda skolbyggnaderna. Det hände dock att de ingrep vid slagsmål. Det fanns då en skala av olika korrektionsmedel för vanartig lärjunges återförande till ordningen.

Om en allvarlig, muntlig, ibland hotfull åthutning inte hjälpte användes kroppslig bestraffning. En lindrig variant bestod i att nypa om ett knippe av det korta håret vid tinningen och vrida om (variant ihuvudsak praktiserad av kvinnlig lärare). En hårdare bestraffning var ”lusingen” (örfilen), som innebar ett mer eller mindre hårt slag med handflatan mot ansiktet. Den mest fruktade bestraffningen var ett eller flera slag mot kroppens baksida med rottingen.

Den sistnämnda varianten som säkert var ännu mera smärtsam än hembestraffningens ”mattebankare” lyckades jag undgå. Kroppsaga såväl i hem som skola var inte ovanligt fram till femtiotalet. Jag fick en hel del stryk.

Skolans överlärare, Ernst Ekberg, var fruktad och känd för att använda rottingen. Förmodligen ett något överdrivet rykte. Karl Johanssolans överlärare hette Lowe (inte Love, så snäll var han inte)!

I tredje klassen i folkskolan fick jag delvis andra skolkamrater och en lärare som hade rykte om sig att vara sträng. Ryktet ökade ytterligare rädslan och ångesten som fanns kvar från småskolan, men det stod snart klart att ryktet var överdrivet. Läraren hette Nils Aron Wennerth.

Mor talade om att hon som flicka själv hade haft Wennerth som lärare då sång stod på schemat. Han var då ung och gick omkring med studentmössa. Jag har senare förstått att han var en mycket godhjärtad och bra lärare.

Visst kunde man få en ”lusing” (örfil) eller åtminstone en allvarlig muntlig tillrättavisning om man meriterat sig för detta genom att störa ordningen eller använda fula ord, t ex ”fy för sören!”, men det var sällsynt och kanske välförtjänt och ledde sällan eller aldrig till några fysiska eller psykiska men eftersom saken var utagerad efter bestraffningen

Lärare Wennerth var alltid kontrollerad och tydlig och klar i sina (sällsynta) bestraffningar och gick aldrig till överdrift. Man visste alltid syftet, som mer var tillrättaförande än straff, och man gjordes alltid medveten om vari man felat. Jag uppfattade Wennerth som saklig och vänlig, men har inget minne av att han någon gång skämtade.

Men det fanns lärare som tillämpade fysisk bestraffning annorlunda.

Georgs klasslärare, Gunnar Wiking, var under en tid även slöjdlärare i vår klass och skötte en tid utlåning från skolbiblioteket. Slöjdsalarna fanns på den gamla Stattenaskolan, i samma salar där vi ett par år tidigare haft gymnastik.

Gunnar Wiking var en av de yngsta lärarna på Linnéskolan och kunde gärna skämta med sina elever och kunde också tolerera en skämtsam ton från eleverna. Men helt säker skulle man inte vara. Vid ett tillfälle då jag som tioåring i en bokkö barnsligt och fnittrande stod och tramsade for han plötsligt upp och slog till i ansiktet. Jag blev överrumplad och förstod inte riktigt orsaken.

Min kusin Georg har en betydlig mera positiv bild av denne Wiking men personligt negativa erfarenheter av överlärare Ekbergs våld. Detta kan indikera att problematiken beträffande fyrtiotalets handgripligheter i skolan är mera komplex. Möjligen ger lärare Wikings handlande vid detta enstaka tillfälle en missvisande bild av honom och kanske behövde jag en dämpning.

Klassen bestod nu av enbart pojkar. Klassens skolsal låg på Gamla Linné.

I skolan läste man Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerson” och Sven Hedins reseskildringar. Dessa och andra böcker fanns då i klassuppsättningar. Läraren lät då en lärjunge åt gången högläsa ett avsnitt medan de andra under tystnad skulle följa med i texten. I regel fick man avlösa varandra i turordning efter bänkarnas placering. Ofta var innehållet mycket spännande och de av oss som hade lite större läsvana kunde ibland ligga kanske ett tjugotal sidor före den högläsande kamraten. När man sedan plötsligt kom i tur för högläsningen, visste man inte, till lärarens förargelse, var i texten klassen befann sig.

Efter fjärde klass försvann några av de klasskamrater som som hade provat in i femårig realskola.. I femte klass i folkskolan började jag inse betydelsen av bildning och blev plötsligt en uppmärksam elev som alltid kunde läxorna.

Cykelreparatören Andersson i hörnet av Gamla gatan och Tycho Brahegatan hade en rödhårig och fräknig son som hette Jan. Han och jag gick flera söndagar till fots till Malmöhus slott och gick där noga igenom muséets samlingar.

Hemma läste vi indianböcker. En serie böcker från Wahlströms förlag som handlade om indianen Hjortfot var särskilt populär. Något senare, i tioårsåldern, läste man djurböcker och via Jack Londons ”Varghunden” och ”Skriet från vildmarken” och Jules Vernes science fictionböcker var man snart inne i vuxenlitteraturen.

Ibland satt mor och läste högt för oss om Onkel Toms Stuga och Jorden Runt På Åttio Dagar eller dikterna i Fänrik Ståls Sägner. Även om man kunde läsa själv, bad man gärna mor att läsa högt. Det var något alldeles visst att sitta och lyssna på mors högläsning. Detta kunde inträffa upp i tonåren. Man hade inte mindre nöje av högläsningen för att man läst vissa delar i skolan tidigare.

Cementan

Offentliga badinrättningar var av stor betydelse på förtiotalet då flertalet svenskar saknade badrum eller dusch i sina bostäder. Man kunde ofta, men inte alltid, sköta sin hygien tillfredsställande genom att använda tvagningsmöjligheter som oftast fanns arbetsplatserna.

I de flesta familjer var endast mannen förvärvsarbetande medan kvinnorna skötte hemmet och barnen, vilket ännu på den tiden var en nog så krävande uppgift. Ett bad i veckan, vanligen på lördagen, i en zinkbalja i köket eller i tvättstugan fick oftast räcka för frun och barnen.

På Linnéskolan fanns en lokal för bad dit barnen i de lägre klasserna kommenderades några gånger per termin. Barnen badade i runda skålformiga badkar under överinseende av en baderska och sin lärarinna. De sparsamt förekommande skolbaden får nog ses som ett led i skolans fostrande gärning beträffande betydelsen av god hygien

Förutom det kommunala varmbadhuset i Malmö hade allmänheten tillgång till tvagnings- och duschmöjligheter jämte bastu på cementfabriken i Limhamn. Hygienutrymmena där uppläts för allmänheten mot en avgift av 50 öre per person. Kanske var cementaktiebolagets omsorger om limhamnsbornas renhet ett tecken på att R F Bergs anda ännu var rådande eftersom inkomsterna knappast kunde täcka kostnaderna för driften, underhållet och personalen. Under vissa tider i veckan var badet öppet för herrar och under andra tider för kvinnor. Bastun på ”Cementan” var en träffpunkt med en viktig social funktion. Arbetarklassen var dominerande men inrättningen besöktes också av personer från andra sociala skikt. Kyrkoadjunkten Nils Garneus lär ha varit en av besökarna.

Med en påse rena underkläder, som mor skickade med oss, for far och jag till ”Cementan” varje lördagseftermiddag.

Innan man gick i bastun skrubbades och tvålades hela kroppen och vattnet skulle då vara så hett som man överhuvudtaget kunde utstå. Far kontrollerade resultatet och hittade nästan alltid något ställe på den nästan skållade huden som man fick skrubba mer på.

Det gällde att stå ut så länge som möjligt i bastun och därefter duscha iskallt med helt stängd varmvattenskran. Detta klarade jag inte av och kunde då med våld bli hållen kvar under den iskalla duschen medan jag skrek som en stucken gris.

Vi kom hem rena och utmattade efter bastun i lagom tid för att höra radioprogrammet ”Optimisten och pessimisten”, som alltid sändes på lördagskvällarna, med Ludde Gentzel och Erik Abrahamsson i rollerna.

Snickerier och andra praktiska sysslor

Bostaden på Tycho Brahegtan 32 som far köpt 1939 för 4000 kr såldes i ett avsevärt förbättrat skick 1944 för 6000 kr.

Nu (år 2008) är ca 2 miljoner kronor det pris man får räkna med att betala för en likande bostad på motsvarande läge.

Far var ständigt sysselsatt med förbättrings- och underhållsarbete av bostaden och andra snickerier och praktiska sysslor.

Som passiv åskådare lärde man sig hur man skulle gå tillväga och också var material fanns tillgängligt.

När "vaskabored" (diskbänken) skulle ådras var svagdricka en komponent i färgblandningen. Morbror Elvir hade särkilt gott handlag med muddlaren. Det var vanligt att svågrarna bistod varandra.

Jag lånade utan lov mors cykel för att lära mej cykla.

Vid ett tillfälle blev jag av far skickad till Andersson&Sjöberg på Kalkbrottsgatan för att köpa ”en sexement”. Först när inköpet expedierades och i synnerhet på den vinglande hemvägen, med tung last på mors cykels pakethållare, stod det klart att det rörde sig om en säck cement.

När far skulle ”vitta taget” hemma på Tycho Brahegatan skickade han mej till kalkugnen vid Hammars park för att köpa en spann släckt kalk. Det gick bra att köpa smärre kvantiteter för en eller ett par kronor av någon av arbetarna där. Hur denna handel redovisades i företaget vete gudarna.

Efter farfars död 1944 tog far lån och köpte farfars villa på Sunnanväg av sterbhuset för 27000 kr genom att lösa ut sina syskon. Far tog över farfars cykel och fick jag fars cykel, som var i största laget för en småväxt elvaåring.

På första våningen på Sunnanväg 27 bodde de båda postklimakteriella, fylliga bagerskorna fröken Annerfeldt och fru Engström. De båda damerna som tidigare varit farfars hyresgäster fick nu i stället far som hyresvärd.

Bageriet hade funnits i farfars hus så länge jag kunde minnas.

Det har berättats, att farfars avsikt var att dottern Frida, som var bagerska, skulle driva bageriet. Faster Frida hade emellertid varken ambition eller förmåga till detta. Hon hade svårt att komma igång på morgnarna, vilket var en av grundförutsättningarna för att bedriva en sådan rörelse. I stället fick farmor sköta bageriet och efter farmors död utarrenderades bageriet till Blenda Annerfeldt

Bakningen skedde i källaren och brödförsäljningen ägde rum i en konventionellt inredd bageributik som låg vägg i vägg med bagerskornas bostad.

Bagerskorna Blenda Annerfeldt och fru Engström sprang upp och ned i källartrappan mellan bageriet i källaren och bageributiken eller klosetten.

Var gång källardörren passerades klang det till i spiralfjädern som farfar monterat dit som dörrstängare. Bakningen började vid femtiden på morgonen och hade man väl vaknat så var det lögn att somna om.

Klosetten saknade möjlighet för handtvagning, något som kanske bidrog till att de Annerfeldtska bakverken fick en speciell arom. Tvagning efter toalettbesök är, hur otroligt det än låter, en ganska sen företeelse och förekom mycket sällan på 40-talet.

Sedan vi flyttat till Sunnanväg 27 blev farfars verkstad ett omtyckt tillhåll bland fars och farfars verktyg.

Virke som kunde lämpa sig för mindre alster som bordtennisracket och paddlar till en badbåt kunde man hitta bland den ved (spill och avfallsvirke) som far brukade få hem från Kockums.

Bostäderna uppvärmdes fortfarande med ved, kol och koks med hjälp av kaminer i rummen och järnspisar i köken.

Koksen förvarades i bingar i källaren. Den del av den skrymmande veden som inte fick rum i källaren staplades upp utomhus.

I hörnet där kaminen stod, fanns en liten konkurrensutsatt vrå mellan kaminen och den ena väggen, där den stelfrusne som kom först gärna ville sitta med läxboken. Far körde bort oss. Det var inte bra att sitta där för då skulle man komma att frysa när man gick ut.

I trädgården stod jag och byggde en badbåt, som hade formen av ett tråg.

Virket köptes hos Andersson & Sjöberg på Kalkbrottsgatan för pengar som intjänats genom arbete hos trädgårdsmästare under sommarlovet. Som de flesta limhamnsbarn från ca tioårsåldern arbetade man på sommarloven.

Då båten var i det närmaste klar dök kusin Georg upp. Förutom goda råd, hade han färg att erbjuda och blev därigenom delägare.

Såväl köksbordet som köket var i minsta laget för ping-pongspel.

Senare kom idén att bygga ett bord av plywood (kryssfaner) och spela på detta i trädgården. Det förutsatte givetvis att man fick välja speltider då det inte blåste. Feriearbetet möjliggjorde inköp av lämpligt virke och bordet byggdes därefter med korrekta mått.

Bollen studsade mindre bra eftersom skivan inte var tillräckligt hård, men det fick duga i de fall då man inte hade råd att åka in till bordtennishallen på Södergatan i Malmö och hyra spelplats.

Rån på förtiotalet

Den som spar han har. Några slantar då och då ger slutligen trettonåringen en tillräcklig summa för att kunna handla godis i kiosken Utsikten på badplatsen.

Plötsligt dyker det upp en flock anförda av en pojke i min egen ålder. Flera var troligen något yngre, men som ensam och hade man att välja mellan en ojämn kamp eller ge efter och tömma fickorna. Deras sätt att tala och badrockarna avslöjade att deras föräldrar tillhörde en samhällsklass med betydligt större resurser än mina.

En lördagskväll några år senare på väg ner mot spårvägshållplatsen vid Västanväg i mörkret med tillräckligt mycket pengar för spårvagns- och biobiljett, ville en några år äldre yngling lugnt men hotfullt veta storleken av min kassa. Han nöjde sig inte med enbart en del. Det blev till att återvända hem med tömd börs och hoppas på bättre lycka nästa gång.

Missbruk och avarter

Flertalet manliga vuxna och mindre del av kvinnorna använde tobak under trettio- och förtiotalen.

En utbredd föreställning var att rökning var ett tecken på manlighet medan fina flickor varken röker, super, svär eller fiser.

Det förstnämnda har jag alltid haft svårt att förstå men det senare känner jag mera sympati för.

Snusandet praktiserades nästan uteslutande av äldre män, piprökandet dominerade i åldersgrupperna från 20-årsåldern och uppåt medan de yngre mest höll sig till cigaretter. De olika formerna av tobaksbruk kunde t ex signalera grupptillhörighet eller vara klassmarkörer.

Den piprökande mannen i medelåldern ansågs signalera trygghet, förtroende och pålitlighet. Den unge världsvane mannen höll cigaretten mellan pekfingret och långfingret och blåste ut röken som en jetstråle eller som rökringar. Ynglingen nöp om cigaretten mellan tumme och pekfinger eller pratade nonchalant med cigaretten löst hängande i mungipan och trodde sig manifestera sin manlighet genom att ta halsbloss. Schablonerna och tillgjordheten kom från filmen och underblåstes av reklamen.

Exemplets makt är stor och det uppväxande släktet är alltid lättpåverkat.

Jag satt med Laban, Lucker, Kurre och Roland Lundin på Linnéskolans gård och rökte kängsnören och skoband. Snörena var tillräckligt långa för att medge att kapas några cm. Tände gjorde vi med hjälp av brännglas och solljus.

Några år senare blev det riktiga cigaretter, men naturligtvis kom bara det billigaste märket, Boy, ifråga.

Jag provade naturligtvis men fastnade aldrig i bruket vilket dels hade ekonomiska orsaker och dels berodde på att det inte föll i min smak.

Laban, däremot, blev redan i nio-tioårsåldern slav under nikotinet, vilket synnerligen påtagligt påverkade hans hälsotillstånd.

Roland Lundin hittade sin alldeles egna missbruksnisch.

Han stoppade upp bitar av carbid, som han köpt i kemikaliebutiken, i näsborrarna. Fuktigheten från kroppen reagerade med carbiden till kalciumhydroxid och acetylen som han begärligt inandade.

Alkohol brukades inte bland barn och ungdom, narkotika kände folk i allmänhet inte till och langning hörde man inte talas om förrän på femtiotalet.

Sång

En anledning till att vi som närmade oss tonåren fortsatte att gå i söndagsskolan var nöjet att få sjunga (skråla!) psalmer.

I synnerhet i psalmen nummer 24, Allena Gud i Himmelrik, brukade vi ”fläska i” ganska rejält. Någon skönsång var det knappast, men det var roligt att sjunga. Man sjöng som alla andra, utan att reflektera över om man hade sångröst eller ej.

Sångtimmarna i folkskolan var omtyckta i lärare Wennerths klass. Det sjöngs fosterländska sånger, vandrings- och lägervisor, folkvisor och andra sådana sånger som man sjöng i skolorna på fyrtiotalet (Land Du välsignade, Flamma stolt..,Kungssången. Vi gå över dagstänkta...I naturen ut vi gå jopphejdi jopphejda. Löven de grönska ..Till österland vill jag fara... o likn).

Mor har berättat att hon som tonårsflicka själv hade Wennert som lärare på sångtimmarna. Wennerth var då naturligtvis mycket ung som lärare och gick omkring i studentmössa.

Wennerth var en vänlig men bestämd lärare. Bestämdheten kanske ibland uppfattades som stränghet och mor berättade att hon personligen fått erfara att han inte tolererade oordning i klassen.

Men nu var alltså Wennerth min klasslärare.

Wennerth lät vid några tillfällen sina elever sjunga individuellt för att på så sätt få underlag för betygsättningen. Det drog ut på tiden innan alla i klassen hade fått sin sångröst bedömd. Man fick, i den utsträckning man kunde, själv välja sång och denna skulle sedan framföras stående bredvid pulpeten. Ofta var det oskönt, komiskt eller pinsamt men i de flesta fall medelmåttigt. Det kunde bli tröttsamt för åhörarna och det blev ibland lite fotskrap, mummel, snörvlande och klädprassel.

Det kändes ganska besvärande när det blev min tur och röstvolymen blev därför inte allför hög.

I denna och liknande situationer av utsatthet inställde sig ofta en nervös osäkerhetskänsla som troligen påverkade balanssinnet och det kändes som om det inte gick att hålla huvudet upprätt.

Det hände något under sången som påverkade mej och tydligen även de övriga.

Det blev knäpptyst i klassen under sången och en stund efteråt tills Wennerth dämpat frågade: Tar du sånglektioner? Efter mitt nekande svar tillade han någonting om ”en enastående vacker röst”, vilket kanske var en överdrift.

När ryktet om sångrösten väl var etablerat blev det krav på solosång i skolan och för mina kamraters vuxna anhöriga. Det var ibland lite genant i början och kom nog också senare att medföra en felaktig självbild.

Grammofontimmen kl 18 på radio, som sällan försummades, innehöll alla musikgenrer. Där kunde man lyssna på operasångare som Jussi Björling och Joel Berglund.

Vid ett tillfälle fick jag följa med far till Folkets park i Malmö för att lyssna på Joel Berglund. Efter att där ha hört honom sjunga Toreadorarian ur Bizets Carmen förvärrades tillståndet betydligt.

Även annan musik- och sångkonst uppskattades. Koloratursopraner som Erna Sack och Lilly Pons och vår egen svenska Hjördis Schymberg hade röster som vällustigt kittlade de pubertala känslorna.

I början av förtiotalet brukade man vakna till kapten Bertil Ugglas morgongymnastik på radion med avslutande marsch. Detta blev den första bekantskapen med flera marscher som jag sen kom att spela som hemvärnsmusiker i vuxen ålder.

Bertil Uggla blev överste redan 1939 men kallades kapten i detta sammanhang. Det hörde till ordningen att gymnastikdirektörer var kaptener. Läroverkens gymnastikdirektörer var som regel officerare.

Den därpå följande morgonandakten bjöd också på uppskattade musikaliska skönhetsupplevelser som andliga sånger med Ester Berggren, Martin Lidstam och KFUM-kören och Filadefiakyrkans kör med Einar Ekberg.

Något år senare, på Kommunala mellanskolan, hängde det överdrivna ryktet om sångrösten fortfarande kvar och resulterade i stort A i musik, trots att det begynnande målbrottet i stort sett redan hade förött rösten.

Några tankar på att lära mej spela på något instrument hade jag då ännu inte.

Efter målbrottet var rösten helt förändrad.

Munspel

Ett munspel, erhållet som julklapp i 12-årsåldern, blev väl använt och snart hest och ospelbart eftersom metalltungorna ärgade. Hålen framtill blev fulla ludd från byxfickan och de av fuktighet uppmjukade trädelarna föll sönder då det skulle rensas.

Under de närmaste två åren förbrukades sedan flera munspel av olika storlek och slag. De förvärvades på olika sätt, t ex som födelsedagspresent, julklapp, inköp med sparade slantar eller med hjälp av rent tiggeri. Durskalorna utan tillgång till utanförliggande halvtoner medgav endast en ganska torftig repertoar som med tiden blev synnerligen väl inövad (t ex Kväsarevalsen, Arholmavalsen, Oh Susanna, Svarte Rudolf...).

Trappan upp till övervåningen i villan på Sunnanväg var av sten och väggarna var putsade. De kala väggarna, det hårda stengolvet och stentrappan förlänade trappuppgången en anmärkningsvärd akustik. När man satt där halvvägs upp på trappan och spelade på munspelet genljöd hela huset av "musik".

Repertoaren blev med tiden så pass omfattande att det kunde ta bortemot en halvtimma att avverka den. I värsta fall kunde det inträffa att hela ”konserten” upprepades. Kanhända tyckte bageributikens kunder att det var trevligt med musik, men för bagerskorna kan det ha varit ganska påfrestande.

Mandolin

Ekonomin hemma var inte särskilt god på förtiotalet.

Den stora metallkonflikten inträffade 1945, då vi nyligen flyttat in i farfars villa. Förvärvet av villan från sterbhuset belastade ekonomin ytterligare.

Far drygade ut kassan genom att slipa verktyg till olika småföretag och privatpersoner på farfars slipmaskin i källaren och mor tog arbete som städerska.

Att låta sina barn ”gå i sta´ns skolor”, som det hette på den tiden, innebar en ytterligare ekonomisk påfrestning.

Efter 1948 då Annerfeldt hade flyttat med sitt bageri drygades kassan ut genom uthyrnig av ett rum till en ”inneboende”. Den typen av uthyrning innebär inte några längre hyresperioder och under den senare delen av fyrtiotalet avlöste flera hyresgäster varandra.

En av dessa var en ung man vid namn Kjällström.

Han var amatörmusiker och hade spelat i en rysk balalajkaensemble i Stockholm. Han hade orkesternoter med sig och ganska snart var rummet fullt av tobaksrök och klinkande människor. Eftersom balalajkor inte fanns att tillgå, spelade man på enkelsträngade mandoliner och mandolor.

Jag var nyfiken och tilltalades av det som han åstadkom på sin mandola (en något större mandolin).

Far hade också en mandolin.

Under en jul i början av 40-talet försökte far och morbror Elvir att spela tillsammans på sina mandoliner. Melodin som mest spelades var lätt att komma ihåg, men dess namn obekant. Jag och min syster tog ut ibland ut mandolinen ur skrubben (garderoben) och försökte spela melodin på mandolinen eller gjorde halvhjärtade försök att åstadkomma annan musik.

Kjällström erbjöd sig nu att lära mig spela mandolin och snart var jag medlem av hans orkester. Att spela en egen stämma i en orkester var en upplevelse. Fjorton år tror jag visst att jag var.

Limhamns Kyrkliga Ungdomskrets

I översta raden till vänster står Rolf Rasmusson (ego) och intill honom Olle Andersson som blev folkskollärare. Tredje personen är Börje Ekstrand som blev präst och fjärde personen är Bengt Karlsson som bodde på Odengatan. Som nummer fem står Rolf Malmsten och sjätte personen är Jan-Ingmar Olsson, som blev optiker. Den stadige mannen därintill är Ingvar Stern som blev militärmusiker med sin bastuba. Mannen i mitten är Bertil Pettersson, "Piddor" som står intill Lennart Olofsson "Loffe". Tredje person fr höger i samma rad är Sven Johansson "Snygge Sven".

Av flickorna minns jag Lillbritt Lindén, fjärde flicka från höger i mittraden och Ulla Sjöholm, min kusin, som sitter som tredje från vänster nedtill. Konfirmationsprästen är kyrkoherden, sedermera kontraktsprosten Ragnar Nordholm.

Kyrkoherden Nordholm, som jag kände till från söndagsskolan blev min konfirmationslärare.

När man konfirmerats, kunde man gå med i kyrkans ungdomskrets, vilket man gärna gjorde på grund av de söta flickor som fanns där. Flickorna fanns med i ”kretsen” dels av motsvarande skäl, dels på grund av svärmeri för komminister Axel Tengstam, den yngre av konfirmationsprästerna. Den äkta religiositeten var det förmodligen i de flesta fall inte så mycket bevänt med.

Det förutsattes, att man, som medlem i Kretsen, skulle bevista högmässan på söndagarna och andra av församlingens gudstjänster. Det sågs nog ofta som ett pris man fick betala för att få tillfälle att komma i kontakt det motsatta könet.

Det var ibland svårt för många ungdomar som varit på ”skutt”(privata fester med dans och grovhångel) eller ”FF” (föräldrafritt) på lördagsnatten att hålla sig vakna under predikan. Det blev ibland tvära kast mellan "fromheten" och erotiken.

De vuxna som höll kretsmedlemmarna under uppsikt var främst komminister Tengstam och församlingens diakonissa Syster Rut, "Nissan"

Syster Rut var inte bara snäll och hjälpsam. Hon hade dessutom en enastående kapacitet. Hon var ofta närvarande såväl vid söndagsskolans som vid ”Kretsens” sammankomster.

Diakonissorna fungerade som den tidens distriktssjuksköterskor. De fick sin knappa lön av församlingen men 10% därav gick till Samariterhemmet (Hempenningen 1946).

På den tiden skulle diakonissorna vara ogifta. Först 1963 vigdes en gift kvinna till diakonissa.

Nissans och alla andra diakonissors osjälviska livsgärning är verkligen värd att begrunda.

Limhamns Kyrka och församling

Den nya kyrkan i Hyllie, som efter 1915 blev Limhamns kyrka, stod klar att invigas i oktober 1890 sedan man med stor möda och delvis med hjälp av dynamit lyckats att förinta den gamla medeltidskyrkan i Hyllie.

En del inventarier och byggnadsmaterial och kyrkklockorna från 1500-talet från medeltidskyrkan togs tillvara för att användas i den nya kyrkobyggnaden.

Vi äldre minns att Limhamns kyrka tidigare hade takkronor i järnsmide försedda med kanske uppemot ett hundratal stearinljus.

Kyrkvärden eller kyrkvaktmästaren tände ljusen före gudstjänsten med hjälp av en flera meter lång stång.

Självklart var man nödgad att modernisera detta tidskrävande och kanske riskabla belysningssystem.

I stället för att elektrifiera de gamla fina ljuskronorna, vilket hade varit fullt möjligt och troligen betydligt billigare, har man 1999 ersatt dessa med helt stilvidriga ljusramper av en typ som man snarare kan förvänta sig att finna i ett danspalats eller i en gammal biograflokal (cirkulärt placerade glödlampor).

Kyrkvaktmästaren på 40- och 50-talet, som bodde på Sunnanväg inom kyrkogårdsområdet (Sunnanväg 58 eller 60), var även medlem i Limhamns simsällskap. Han hette Lindberg. Jag vill minnas att flera personer med namnet Lindberg hade sysslor med anknytning till kyrkobyggnaden eller kyrkogården.

Kantorn, som var musikdirektör, hette Yngve Norén. Ragnar Nordholm var kyrkoherde och blev också kontraktsprost, Axel Tengstam var komminister och senare kyrkoherde och under några år fanns även en kyrkoadjunkt vid namn Nils Garneus.

Besynnerligt i Kyrkan

Många limhamnare på 40-och 50-talet var flitiga gudstjänstbesökare i Limhamns kyrka. Vid de stora helgerna var kyrkan oftast full men kyrkan var ganska välbesatt även på de vanliga högmässorna.

Ungdomarna som ”gick och läste” hade fasta placeringar på några rader långt fram i kyrkan, --pojkarna till vänster och flickorna till höger--, och vi som tillhörde den kyrkliga ungdomskretsen brukade sitta längre bak. I övrigt fanns besökare av alla åldrar även om de äldre och de mest trogna gudstjänstbesökarna utgjorde flertalet.

I enlighet med gällande kyrksed tog manliga besökare av sig mössan då de gick in i kyrkan, medan kvinnliga besökare behöll huvudbonaden på.

Den händelse som här berättas bevittnades av ett stort antal kyrkobesökare varav troligen åtskilliga ännu lever och har samma minne.

Högmässan förrättades av Ragnar Nordholm.

Jag minns inte om händelsen inträffade före hans utnämning till kontraktsprost eller om han fortfarande var kyrkoherde. Det är nu över sextio år sedan och det är svårt att minnas i vilken del av gudstjänsten händelsen inträffade, men jag tror mej minnas att det skedde under psalmsång.

Utan försök att tolka, eller lägga något slags religiös innebörd i händelsen, får man nog anse. att händelsen var besynnerlig, men samtidigt också något komisk:

Nordholms fru sitter långt fram i kyrkan. Hon har på sig en hattliknande huvudbonad med en plan, cirkulär ovansida.

Vid ett tillfälle under högmässan faller ett löst psalmboksblad från orgelläktaren längst bak där kyrkokören befann sig.

Bladet virvlar runt och rör sig virvlande i solljuset från kyrkfönsterna sakta rakt fram parallellt med kyrkgången. Förundrade sitter vi och följer bladets till synes målmedvetna vandring rakt fram i luften.

Det fortsätter över menighetens huvuden framåt mot de främre bänkarna för att där dala ned och lägga sig tillrätta exakt mitt på den platta delen av fru Nordholms hatt.

Visst kan det förekomma konvektionsströmmar i luften även i en kyrka, men bladets unika sätt att förflytta sig och dess plötsliga och oväntade val av landningsplats är likväl anmärkningsvärd.

Kommunalhuset i Limhamn

Den dubbla raden av stora almar runt torget är borta sedan flera decennier liksom torgets grusplan och spårvägens luftledningar, men kommunalhuset är sig likt åtminstone beträffande det yttre. Bak fönsterna på tredje våningen på östra flygeln fanns ungdomsföreningens lokal och på andra vånigen borrade den fruktade kvinnliga skoltandläkaren Wulf. Limhamns polisstation var inrymd i lokaler till vänster om ingången och på andra våningen ovanför ingången fanns "konfirmandsalen". Pastorsexpeditionen bytte lokaler ett antal gånger men var under 50-talet belägen på västra flygelns andra våning. Den stora salen mot söder blev mest använd av söndagsskolan och i en liten lokal på baksidan övade musikkåren. En offentlig toalett, vaktad av "Dassa-Emma", fanns i källarplanet baktill på östra sidan.

Musikkåren i Limhamn

Till Limhamns Kyrkliga Ungdomskrets hörde en musikkår som sedan åtskilliga år tillbaka leddes av den pensionerade musikfanjunkaren Guldén*. Redan flera år tidigare hade vi barn, som bodde i närheten av torget i Limhamn i början av 1940-talet, varit i övningslokalen för att tuta i instrumenten eller kanske, tråkigt nog, för att ha roligt på Guldéns bekostnad.

Musikinstrumenten var i dåligt skick och ofta blev man, med rätt eller orätt, anklagad av Guldén för bucklorna i instrumenten.

Musikkårens viktigaste, och i stort sett enda två årliga framträdanden utgjordes av spelning vid söndagsskolans julfest annandag jul och spelning vid avslutningen, då söndagskolan med musikkåren i täten marscherade till Hammars park där barnen trakterades med lemonad och bulle med prickekorv eller ost.

En av mina skolkamrater på Kommunala Mellanskolan i Malmö , Bertil Petterson, "Piddor", bodde på Prinsgatan på Limhamn. Efter skolans morgonbön, som ägde rum i Johanneskyrkan, slog Bertil och jag ofta följe till skolan.

Vid ett tillfälle under dessa promenader föreslog Piddor att vi båda skulle lära oss att spela något blåsinstrument. Piddor ville lära sej att spela trumpet.

Till en början var hans förslag inte alls tilltalande, beroende på erfarenheterna av den plats där musikundervisningen skulle ske, men till slut segrade dock Bertils övertalningsförmåga.

Vi gick till Guldén och hans musikkår, som höll till i en lokal bakom en tunn vägg bak altarringen i församlingssalen i Limhamns kommunalhus.

Lokalen var förmodligen från början planerad att vara scen till församlingssalen.

Bertil fick låna ett mässingsinstrument och jag blev tilldelad en ålderdomlig dess-flöjt i ebenholts med enbart sex klaffar. Guldén visade greppen och hur anblåsningen skulle ske och nästan omedelbart därefter ansågs jag vara musikkårens flöjtist. Bertil blev missnöjd med sitt instrument och tröttnade ganska snart.

Jag övade som en galning.

Man var tvungen att ta i för kung och fosterland för att få ljud, eftersom flöjten var otät. Tonerna i det nedre registret var knappt hörbara medan oktavens missljud säkert kunde höras i hela kvarteret på Sunnanväg där vi bodde. Redan efter en vecka förvånade jag Guldén och de övriga genom att (nästan) kunna spela både ”Spökbrigaden” och ”Heichens Ständchen”. Visserligen lät det ganska illa, men tonerna, ehuru orena, fanns på plats!

Året var 1947.

Vi repeterade en gång i veckan. Guldén dirigerade ibland med sin reservoarpenna så att bläcket stänkte omkring.

Det blev så småningom riktigt roligt att spela ”Kungliga Kronobergs regementes marsch av Karl Latánn” , ”Till Fronten” och ”Hjärtats saga av Åström” m m. Klarinettisten Kalle Nyman brilljerade i ”Kungliga Skånska Luftvärnskårens Marsch av Ferdinand Lindgren” och musikfanjunkare Guldén underhöll oss med sina minnen från fornstora dar i militärmusiken.

Musikkåren utgjorde en del av den kyrkliga ungdomskretsen, något som många av medlemmarna i ”kretsen” var omedvetna om. Musikkårens medlemmar och ”kretsens” övriga medlemmar, med få undantag, umgicks inte och kände knappast varandra på den tiden.

Av Guldén tilldelades jag förtroendet att gå upp till ungdomskretsens kassör, Edit Larsson för att få attesterat musikkårens räkningar.

Edit Larsson, min gamla småskollärarinna, tillhörde klanen ”Larsson i tornet”, som förutom Edit och Algot (”Larsson i tornet” himself) inräknade Agda. Den ursprunglige ”Larsson i tornet” lär ha varit Algots far.

Så småningom blev det alltmera uppenbart att den gamla dess-flöjten hade gjort sitt och egentligen hade sin rätta plats på ett museum.

Av en äldre kamrat i ungdomskretsen, Kurt Andersson, köpte jag för 50 kr en flöjt med s k Böhmsystem. På den tiden var 50 kr ett avsevärt belopp för en femtonåring och motsvarar kanske i dagens (2008) penningvärde på ca 1500 kr. Det var en C-flöjt, vilket innebar att noterna måste transponeras, eftersom noter för militärmusikkårer vid den tiden hade flöjtstämman i dess.

Inkomsterna av feriearbete hade möjliggjort inköpet av flöjten.

Under sommarloven ”lukade” vi tonåringar hos olika trädgårdsmästare och lantbrukare och under de två sommarloven 1946 och 1948 åkte jag som Pressbyråns tågbud och sålde tidningar på sträckorna Malmö-Båstad, Malmö-Alvesta och Malmö-Köpenhamn på tågfärjan Malmöhus. Det var ett välbetalt sommararbete, erhållet genom moster Ellys förmedling. Den tunga tidningsväskan drog snett i den fjortonåriga ryggen. Uniformsmössan som liknade en naziofficers blåste av på den sista turen över Öresund.

Redan vid inköpet av flöjten var några av klaffarnas fjädrar slappa och en del av putorna trasiga så att tonerna i det lägre registret knappt var spelbara. Efter en del egna misslyckade försök att rätta till detta lämnades flöjten in till heljustering i en musikaffär. Detta blev kostbart och resultatet var dåligt.

Under parollen ”Själv bäste dräng” var jag därför under flera års tid sysselsatt med att experimentera med olika putmaterial, byta fjädrar (pianotråd) och skruva isär och sätta ihop klaffsystemet mm. Slutligen fick Limhamns galvanofabrik vid Hammars park äran att försilvra alla isärskruvade och väl rengjorda delar och far övertalades att tillverka ett etui av teak som sedan kläddes in i blå sammet.

Ägaren till galvanofabriken, Karl Hansson, talade om att han tidigare spelat flöjt och han hade också kunskaper i instrumentvård och bjöd på tips om hur en silverflöjt skulle underhållas.

Karl Hansson hade studerat medicin samtidigt med Fabian Ekberg men tvingats avbryta studierna efter mera än halva studietiden på grund av sjukdom.

Han var pappa till Anna-Lisa Hansson, en av flickorna i ”kretsen” och Lennart, en klasskamrat till min kusin Georg.

* Josef Guldén var född 1876 24/4 och avled 1949. Han kom i tjänst vid Södra skånska infanteriregementet 1893 (som spel i nummer), utnämndes till sergeant i regementet 1899, fick musiksergeanttjänst på stat 1910 och blev musikfanjunkare i regementet 1916. Han tog avsked med pension på 50-årsdagen 1926 (något som var det vanligaste på den tiden). Instrumentet var tenor (i början tenorhorn, sedan tenorbasun) och han uppgav violin som andrainstrument. Bosatt i Malmö.

Källa: Trond Ohlgren och Åke Edenstrand

Musikkårens kris

Året var 1948. Jag hade fått blodad tand för musiken, men nu började också problemen.

Vi som tillhörde ”Kretsen” brukade spela bordtennis på kommunalhusets vind. Där kunde man hitta noter och hopbuklade och trasiga mässingsinstrument halvvägs begravda i trossbottenisoleringen och smutset. Gränsen mellan spelbart och icke spelbart var flytande. Instrumenten befann sig i ett bedrövligt skick på grund av ålder, vanvård och bristande underhåll. Ingen föreföll villig att ta något ansvar verksamheten eller inventarierna.

Den suveräne klarinettisten Kalle Nyman försvann till Röda Korsets musikkår.

Samma väg tog troligen också hans bror, trumpetaren Helge Nyman.

Den hederlige, lugne, lågmälde och sympatiske Ingvar Stern hade dessförinnan värvat sig till militärmusiken med sin bastuba.

Den manligt mogne Lennart Strandbäck med tenorbasunen (ventilbasun) gick också över till Röda korset och spelade senare också i Järnvägens musikkår..

Han som spelade baryton (euphonium) och som bodde i sta´n vid Pildammsparken blev trött på att åka till Limhamn.

Han (Bengt Hansson?), jag tror att han kallades Panda, som spelade esskornett, började dansa balett.

Edit Larsson, som, sin ålder till trots, var ungdomskretsens kassör, blev allt bistrare då jag kom för att få attesterat räkningarna på Guldéns ringa arvode. Ännu mera bister blev hon, då hon ombads att attestera en räkning på en klarinett, som Kalle Nyman på eget bevåg lämnat in för heljustering innan han gav sig iväg. Pastor Tengstam och ungdomskretsens styrelse, som till en del bestod av äldre personer med ungdomen på nästan ett halvsekels avstånd, ville lägga ned musikkåren, något som jag tjurigt motsatte mig.

Många musiker i andra musikkårer i Malmö hade sin musikaliska bakgrund i Limhamnskåren, i Unga Örnar eller i Frälsningsarmén.

En musikkår, där jag några år senare försökte att hänga med på repetitionerna, hette Öresunds Sjövärnsflottiljs Musikkår. Den kåren bestod av samma musiker som spelade på MFF:s fotbollsmatcher under namn av MFF-orkestern. Denna kår leddes av Henning Larsson, som förmodligen startat kåren som Henning Larssons Janitscharkår. Henning var flöjtist.

Röda korsets musikkår hade också under en tid Guldén som ledare. Musikkårer med samma musiker framträdde under olika namn.

Men den kyrkliga ungdomsföreningens musikkår föreföll nu vara definitivt död. Repetitionslokalen var tom vecka efter vecka. Det blev uppenbart att det inte skulle bli någon musik på söndagsskolans julfest.

För att rädda situationen sökte jag upp äldre musiker, som varit medlemmar i musikkåren i sin ungdom och bad dem att ställa upp. Snart hade jag fått ihop ett tjugotal musiker. Flera av dessa var rutinerade och skickliga medlemmar i andra musikkårer. Aldrig tidigare hade väl julmelodierna, marscherna eller potpurrierna klingat bättre.

Hotet om nedläggning av musikkåren minskade möjligen något efter detta.

Musikkårens återuppståndelse

Jag började bearbeta vänner och kamrater för att få ihop en ny musikkår.

Det gick trögt men efter några veckor hade en liten skara samlats.

Nu avled tyvärr Guldén!

Trots detta pågick kampen för att likväl hålla musikkåren vid liv.

Att utan ledare och med enbart nybörjare åstadkomma musik med de uttjänta instrument som fanns kvar var naturligt nog inte lätt.

Min tid gick åt för att leta upp musikkårens instrument som kunde ligga kvar hos tidigare medlemmar. Ibland visste man inte var instrumentet fanns, ibland förnekades instrumentinnehavet och ibland hade man flyttat. Det lyckades nog inte att få tillbaka alla spelbara instrument.

Att lära sig spela klarinett eller B-kornett enbart med hjälp av en grepptabell är svårt och därför försökte jag själv lära mig greppen på instrumenten för att sedan lära ut dem i min tur.

Transponering från C till B eller tvärtom eller överföring av notskrift från diskantklav till basklav eller omvänt var inte lätt för en sextonårig utan musikutbildning som knappt själv lärt sig spela. Resultatet blev därefter och ansträngningarna bidrog dessutom till att skolarbetet kom i andrahand.

Städerskan i församlingssalen var inte glad när jag övade på instrumenten där, och även hemma ogillades övningarna, i synnerhet som jag nu också försökte lära mig att spela fiol.

Enligt någons förslag, möjligen pastor Tengstams, skulle nu musikkåren ha egen styrelse. Förmodligen på grund av mitt engagemang valdes jag till ordförande.

Den nye ledaren

Vi behövde en äldre kunnig ledare.

Bland musikanterna fanns en skolkamrat från folkskolan, Sven Magnusson, som spelade B-kornett och åt vetebulle växelvis på repetitionerna. Vetebullen förbättrade inte tonen, men låste ventilerna och gav så småningom instrumentet en säregen lukt.

Sven Magnussons pappa spelade i frälsningsarmens musikkår där en skomakare vid namn Åke Hanson var musikmästare. Genom Sven kom jag i kontakt med denne 1949.

I en lokal belägen delvis under markplanet vid Fersens väg i Malmö bedrev han en skomakarverkstad tillsammans med brodern Bertil, som var musikmästare vid Frälsningsarméns första kår i Malmö.

Förhoppningsvis var problemens tid nu förbi eftersom vi i Åke kunde få den erfarne ledare som vi behövde. Han spelade dessutom fiol (trots ett stympat finger på vänsterhanden) och vid några tillfällen spelade vi tillsammans.
Jag presenterade Åke för komminister Tengstam och för ”kretsen” och han blev snart antagen som ledare för musikkåren.
Repertoaren skulle berikas genom noter som Åke medförde och jag hoppades slippa notskriveriet.

Limhamns kyrkliga ungdomskrets musikkår vid Margaretapaviljongen i Pildammsparken i Malmö. Bilden är troligen från 1952.Musikkåren är här förstärkt med inlånade instrumentalister. Flöjt och klarinett spelar transponerade kornettstämmor eftersom musikkåren övegått till brassbandsarrangemang. Dirigent: Åke Hansson.
Flöjtisten längst till vänster: Rolf Rasmusson (jag). Jan Andersson (cykelmagaren) spelar klarinett. Tredje man från vänster: Torleif Åkesson. Fjärde man fr v: Sven Magnusson. Femte man är Åke Persson med kornett. Jan Fredriksson med kornett mittpå bilden är skymd av dirigenten. Längst ut till höger sitter trombonisten Kjell Pettersson. Andre man från höger: Bengt Persson med ventilbasun. Tredje man fr h: Bo Eiswold m eufonium. Fjärde man fr h: Kurt Hedberg m eufonium. Sjätte man från höger: Carsten Ludwig, eufonium och bakom honom trumslagaren Ingemar Persson, "Lilleman"

Musikkårens omedelbara omvandling till brassband

Min ursprungliga ambition, att medlemmarna i musikkåren också skulle tillhöra ”kretsen”, fick ganska snart överges.

Kurt, som spelade euphonium, hade en del kamrater som inte tillhörde kretsen. Åke försåg dessa med instrument som han troligen lånade från Frälsningsarmén. Repertoaren var också Frälsningsarméns.

Nu visade det sig att de noter som Åke medförde saknade flöjtstämma.

Jag anmodades då att själv göra en flöjtstämma, t ex genom att transponera en kornettstämma.

Klarinettstämmor fanns inte heller och klarinettisten, som fick blåsa en andre-kornettstämma på sin klarinett, tröttnade genast och gav sig iväg.. Klarinettens fortsatta roll som B-kornett är mej obekant. Redan några veckor efter det att jag lyckats förhindra musikkårens nedläggning var jag den ende återstående träblåsaren.

Denna utveckling hade inte förutsetts då Åke engagerades

Åke föredrog att diskutera repertoarval och andra praktiska frågor med Kurt Hedberg.

Jag började förstå att jag inte var rätt person att vara ordförande eftersom musikkåren inte behövde någon flöjtist. Musikkåren hade omgående förvandlats till ett sk brassband där träblåsare inte skall ingå.

En ny ordförande valdes att ersätta den utmanövrerade som kämpat för kårens överlevnad. Det kändes bittert.

Min medverkan i orkestern efter detta blev sporadisk och i början av femtiotalet kände jag mig helt utfryst och slutade.

Åke överlät gradvis ledarskapet åt Kurt Hedberg.

Limhamns kyrkliga ungdomskrets musikkår, som plötsligt blivit ett brassband sedan Åke engagerats, togs omhand av Åkes bror Bertil fem år senare. Bland senare dirigenter kan nämnas Åkes son Torgny Hanson, som gjort sig känd som dirigent för Arméns Musikpluton. Orkestern har därefter ständigt ökat i kvalité och omfång.

Det nuvarande namnet är Limhamns brassband.

Efterkrigsåren

Kriget tog slut 1945 och Harry Truman efterträdde den avlidne Roosevelt som USA:s president. Statsministern Per Albin Hansson dog i oktober 1946 och den svenske tronarvingen Gustav Adolf omkom i en flygolycka i Köpenhamn i januari 1947.

Folke Bernadotte, som räddat många judars liv mördades den 17 september 1948 av den judiska Stern-ligan, där Menachem Begin (senare mottagare av Nobels fredspris !!!) var ledande (Dag Hammarskjöld omkommer under mystiska omständigheter på samma datum 13 år senare).

Fiol

På Södergatan, till höger då man från Gustav Adolfs torg passerat Stora Nygatan och hörnhuset breddades trottoaren inåt en biografentré. På källarplanet under biografen fanns Malmö Bordtennishall och ovanför biografen låg restaurangen Aveny, ett fint ställe med förnäma gäster.

Att gå på restaurang och beställa in vin gick inte ann om man var under 18 år.

Sven-Ove Andersson var liksom vi andra 16 år men för sin ålder ovanligt lång. Han skulle föreställa den 18-årige vuxne som hade oss andra två ynglingar under uppsikt. Det lyckades trots att Sven-Oves påtagligt barnsliga ansikte inte alls stämde överens med hans kroppslängd och trots en påtaglig tvekan hos servitören. Kanske såg vi så oskyldiga och ordentliga ut där vi satt välkammade och finklädda i våra nästan urväxta konfirmationskostymer att man såg mellan fingrarna beträffande reglerna.

På flygeln inte långt ifrån vårt bord låg en vacker brungul violin med tigermönstrad sarg och skimrade i sin flammiga lönn. Restaurangsorlet dämpades något då en man i ungersk folkdräkt gick fram till flygeln och satte violinen till hakan.

Allting i hela restaurangen avstannade då helt plötsligt en lysande violinton svingade sig upp och kreverade i ett kraftigt flygelackord till en serie nedstörtande blixtsnabba violintrioler till nästa flygelackord följt av violinens spikatoserie som avslutades i glittrande flagioletter.– Tango Jalusi !

Efter ett ögonblick av andlös tystnad började åter violinen svagt, ljuvt och helt betagande skönt sjunga allt starkare och skönare. Alla satt som förstenade.

Man hade en känsla av att den starka musikupplevelsen delades av alla i salongen.

Detta utspelade sig i en tid då ännu inte detta musikstycke blivit alltför misshandlat, förlöjligat, utnött eller klåfingrigt felarrangerat. -----

------Tillbaka till vardagen och feriearbetet vid cementfabriken.

På ett av sommarloven fick jag en praktikantplats vid cementfabrikens elektroverkstad.

Ringström, som hade en elaffär på Linnégatan mitt emellan Linnéskolan och Västanvägs hållplats, var också verkmästare vid cementfabrikens elektroverkstad. Han var pappa till Ulla, en av de söta flickorna i ungdomskretsen.

Ringström tog hand om mig och visade alla cementfabrikens avdelningar och beskrev processerna, men min placering blev vid kalkbrottets elektroverkstad.

Placeringen vid kalkbrottet medförde en del vistelse nere i brottet där elektriska grävmaskiner arbetade och där det trots sommar och sol kunde vara ganska kallt, isynnerhet på förmiddagarna. En fördel var att vägen mellan Sunnanväg 27 och kalkbrottet var en ganska kort väg att cykla. Under cykelturerna på Annetorpsvägen, som då var en smal grusväg, satt ofta musiken i huvudet.

Inne i huvudet ljöd Brahms ungerska dans nr 5 i G-moll spelad på violin och gav en nästan extatisk känsla av en ljublande upprymdhet. Att det var Johannes Brahms ungerska dans visste den cyklande sextonåringen inte och hur den så plötsligt hamnat i hans huvud är ovisst. Kanske hade den spelats på radion vid något tillfälle.

Radioprogrammen i slutet av 1940-talet där Radiotjänsts underhållningsorkesters brilliante violinist Åke Jelving spelade tilsammans med gitarristen Sten Karlberg ville man inte missa. Lättheten och elegansen i Åke Jelvings jazzinprovisationer och samspelet mellan de båda var helt underbart.

Lusten att börja spela violin blev till slut oemotståndlig.

På Järnvägsgatans östra sida, nära hörnet vid Sveagatan hade tidigare legat en leksaksbutik som hette Hansa där man under de första skolåren kunde köpa knallpulver till sin leksakspistol. Nära därintill, i byggnadens hörna låg under senare delen av 1940-talet en musikaffär. I skyltfönstret låg en violin.

Lönen av anställningen vid kalkbrottet sommaren 1949 möjliggjorde inköpet av fiolen.

KFUM-orkestern

Att som sextonåring börja lära sig spela fiol är uppenbart i senaste laget.

Man har med magnetresonans visat att hjärnaktiviteten vid violinspel är betydligt större och berör större delar av hjärnan hos barn som börjat spela fiol före sjuårsåldern än hos de som börjat spela senare.

Uppmuntran från de där hemma som måste uthärdade de gnisslande övningarna var inte att räkna med. Om man dessutom försöker lära sig själv utan hjälp av lärare blir resultatet därefter. Trots detta ansågs efter några månader, besynnerligt nog, färdigheterna vara tillräckliga för medverkan i skolorkestern och något senare i KFUM-orkestern i Malmö. Detta berikade knappast orkestrarnas kvalité.

I KFUM-orkestern fick jag till en början ofta obligatviolinstämmor eller stämmor som förmodligen var altviolinstämmor som skrivits om för fiol.

KFUM-orkestern leddes av Bengt Nilsson.

Bengt var instrumentmakare och violinbyggare och arbetade tillsammans med sin far, Gottfrid och sin farbror, Albert, på Torpgatan i den fiolbyggarverkstad som en gång på adertonhundratalet startades av hans farfar, Nils Nilsson (1842-1929).

Bengt och hans bror Bertil och en del andra eldsjälar valde repertoar och omarbetade stämmorna för att passa i den aktuella besättningen.

KFUMs salongsorkester. troligen 1949, i KFUMs hörsal vid Betaniaplan i Malmö.

Orkestern grundades av Carl Ivan Boström på 1940-talet som stråkorkester. Under Bengt Nilssons ledning på 1950-talet växte orkestern ut till fullödig symfoniorkester. På femtiotalet togs de första åhörarraderna bort och podiet byggdes ut för att rymma den växande orkestern. Under namnet Malmö KFUM symfoniorkester gjordes bl a konsertturneer till Köpenhamn, Lübeck, Essen och under 1970-talet till USA.

På denna tidiga bild kan några personer identifieras: På andra pulten i förstaviolinstämman sitter Nils Lundblad, bredvid konsertmästaren sitter Ingvar Olsson, flöjtisten Åke Svensson står till vänster om dirigenten Bengt Nilsson och bredvid honom andra flöjtisten, som av någon anledning ? kallades Pip. Längst bak mellan Åke och Pip skymtas oboisten Erik Lavessons huvud. Till höger om dirigenten befinner sig cellisten Torsten Hemström. Cellisten Harry Adlerwald syns mellan andraviolinernas första och andra pult. Basisten längst bak heter Åke Persson ("Ta i trä"). Stämledaren i andraviolinstämman är Einar Hagbjer som vid sin sida har Bertil Nilsson (Bengts bror). I andra pulten sitter Sune Svensson och bredvid homon, med en vit näsduk på axeln, sitter jag, Rolf Rasmusson. Ansiktet längst ut till höger tillhör Sven Lundin.

Schuberts symfoni i h-moll, ”Den ofullbordade” och Balfes ouvertyr till Zigenerskan blev mina första erfarenheter i orkestern. Solokadensen i Zigenerskan spelades på cello av en frikyrkoreligiös försäkringstjänsteman som hette Torsten Hemström.

På grund av bl a bristande omdöme gjorde jag dessvärre också en del ”framträdanden” i de kyrkliga ungdomskretsen i Limhamn. Ackompanjantören hette vid något tillfälle Bo Eisvold och vid något annat tillfälle Carsten Ludwig.

Repertoaren bestod bl a i bearbetningar för violin och piano av en serenad ur en av Haydns stråkkvartetter, där pianostämman ersatte ackompangemangets pizzikato, och ett arrangemang av sats ur en Beethovensymfoni. Även en del andra stycken, som t ex Montis Czardas, Gossecs Gavott och Tosellis Serenata misshandlades.

Kommunala Mellanskolan

Efter sjätte klass fanns möjlighet att prova in i den fyråriga realskolan.

Några av oss limhamnare provade in till Kommunala Mellanskolan i Malmö 1946. Min syster gick redan på skolan sedan året före. Inträdesproven pågick flera dagar.

År 1947 ändrade skolan namn till Johannes Samrealskola. Skolan blev statlig och lärarna skulle tituleras ”adjunkt” i stället för ”magister”. Vissa lärare tilltalade fortfarande manliga elever med efternamnet, kvinnliga med förnamn. Titulaturen var viktig även i andra sammanhang på den tiden. Namnen på brevens adresser föregicks alltid av titel (Herr, Fröken, Fru, Stud, Fil Stud, Ingeniör, Länsöverjägmästare, Hovrättsassor o s v).

Såsom alla realskolor, flickskolor och gymnasier på den tiden var även Johannes samrealskola en urvalsskola. Att vi, som kom från Limhamn och hade haft Wennerth som lärare, var bättre förberedda än många andra var uppenbart vid inträdesproven. Åtskilliga sökande klarade inte inträdesproven och det var helt normalt att bara hälften uppnådde realexamen av de elever som hade fått börja. En realexamen med lägre medelbetyg än Ba gav inte behörighet för gymnasiet.

Möjligheten att gå i realskola begränsades inte av socialgruppstillhörighet. Föräldrarnas ambitioner och resultaten av inträdesproven var avgörande. I någon mån kunde kanske ekonomiska förhållanden försvåra möjligheten för gymnasiestudier.

Vi skrev fortfarande med utbytbara stålpennor som sattes fast i ett pennskaft av trä. Den lilla flaskan med bläck där pennan doppades kallades bläckhorn. Den hade sin plats i en fördjupning i pulpetens bortre högra hörn.

Då vi skrevo voro vi noggranna med verbens pluralformer.

Ett fåtal, som hade råd med sådan lyx, skrev med reservoarpennor. Kulspetspennor omtalades 1948 och ett fåtal elever kunde kosta på sig denna dyrbarhet året därpå. Under 1950 brukades kulpennor mera allmänt eftersom priset sjönk. Men kvaliteten var låg. Skrivpastan smetade av sig på skrivböckernas sidor. För skolskrivningar och examenskrivningar krävdes skrift med konventionellt bläck.

Lärarna på Johannes samrealskola

Fyraårig realskola

De flesta av lärarna hade öknamn. En av kristendomslärarna. Gustav Svensson, kallades, förmodligen på grund av röstens klang, för ”Luren”. Han var ganska rörlig på lektionerna.

Antagligen med anledning av sättet att tackla eleverna kallades en av lärarna för ”Smockan” och en annan för ”Tummen”. ”Ettöringen” saknade större delen av sitt ena öra.

En geografilärare, Johnsson, som talade om städerna vid "kysten" blev ”Kysten”. En annan geografilärare hette Norén. Astri Heimer kallades ironiskt för "Badflickan".

En liten, rund kvinnlig fysiklärare, Callander, hade kort golvmoppsfrisyr. Kanske tyckte någon att hon var mopsig. ”Kallemoppan”!

En annan fysiklärare, Areskoug, kallade vi för ”Hacke” eftersom han ansågs vara lik Hacke Hackspett.

Gymnastikdirektören som efterträdde kapten Medin, löjtnant Ask, blev ”Låda” och hans kvinnliga kollega, som kändes igen på gången var ”Tranan”.

Rektorn hette Johan Hemmingsson och omtalades som ”Johan”.

Musikläraren, August Svanström, var naturligtvis ”Swingen”.

Psalmsången hade ett stort utrymme i de ganska stökiga musiklektionerna och mycken tid ägnades åt att skriva efter Swingens diktamen. Swingens pedagogik var tydligen inte så oäven eftersom man fortfarande efter mera än 60 år kommer ihåg att "De sköna konsterna äro till antalet fem", "En God Häst Drar Fort" och "Följ Alltid Cecilias Exempel".

Om man uppträdde störande på lektionerna fick man en prick i Swingens lilla gröna. Graden och arten av odygden markerades med prickar av olika färg. Ett visst antal röda prickar ledde till anmärkningen "Dålig Ordning" i klassboken.

Vår klassföreståndare Ove Hjert ville vedernamnen inte fastna på. Han blev bara "Hjert".

Dera Svensson som undervisade i biologi blev bara "Dera" och ingendera av damerna Ester Karlberg med matematiken eller kväljande tungt parfymerade Delvert med engelskan och hennes efterträdare den blyga blondinen Forslid hade öknamn.

Blide och vänlige teckningsläraren Dunér dog 1949 och ersattes av en vikarie, Hanson, som var son till ledaren för Skånska Målarskolan. Denne Hanson satt senare som vakt i entrén till Ferrosan där jag arbetade som laborant i slutet av femtiotalet.

(Såväl Johan som Hacke och Luren fanns kvar på skolan då jag under en termin undervisade där åtskilliga år senare).

Gymnastiken

Gymnastiklektionerna hade en del militära inslag.

Vi indelades i grupper med gruppchefer som utsågs bland de mera välväxta eleverna. Då gruppchefen fick order att "lämna av" kommenderade han gruppen "givakt", gjorde "helt om" och slog ihop klackarna. Dialogen kunde då låta ungefär som följande:

--"Uppställning!"

--"Rättning höger!"

--"Givakt"

--"Lämna av!"

--"Löjtnant, klass 2d, grupp 1, 14 alla!"

--"Bra!, Kommendera lediga!"

--"Lediga!"

Eleverna hade hälsningsplikt mot lärarna. Man förutsatte att eleverna bar skolmössa vilket också i regel var fallet.

Det räckte inte med att nypa till lite om mösskullen och lyfta mössa några centimeter.

Elevens korrekta hälsning på mötande lärare innebar att eleven ca fyra meter från läraren med höger hand grep tag i mössans skärm och svängde ned den till höfthöjd innan den återplacerades.

Det föll på gymnastiklärarens lott att inöva hälsningsproceduren.

Vi fick order att ta med mössan till gymnastiklektionen

Där uppställdes vi på rät linje, kommenderades vänster om och framåt marsch och fick i tur och ordning passera löjtnanten och utföra ritualen.

Under en instruktion i gymnastiksalen lyckades jag inte kväva en gäspning och beordrades då av löjtnant Ask (kallad ”Låda”) att på den svala skolgården iklädd enbart gymnastikbyxor springa två varv runt skolan för att vakna upp.

Skolkamrater

Under de första åren i Johannes samrealskola missköttes skolarbetet. Simträning, musicerande, pubertet och kanske lättja bidrog i varierande grad.

I motsats till flertalet hade jag sällan några pengar i fickorna, vilket begränsade möjligheterna att delta i vissa aktiviteter. Min 13-åriga pubertetsförvirrade hjärna hade anammat den kommunistinfluerade åskådning som far då företrädde, och detta medförde vissa sociala störningar. Det skulle tyvärr ta flera år att komma ur denna villfarelse.

Tidvis utsattes jag för en del prövningar av ett slag som idag skulle ha kallats mobbing. Det kunde ibland vara synnerligen infamt och inkräktade då på möjligheterna att fungera i skolan. Å andra sidan fanns också en del glädjeämnen och kamrater som jag gärna minns. För att undvika möjlighet till ännu levande personers identifiering undviker jag att ange namn i detta sammanhang eller nöjer mig med att nämna förnamn.

Antisemiten

”kamratskap mellan män"

En av klasskamraterna var, som jag, liten till växten, men mån om att göra sig gällande. Han agerade ofta som domare eller funktionär i idrottsliga sammanhang och framhöll ofta vikten av kamratlighet och rättvisa.

Med egendomliga motiveringar kunde han t ex förklara servar i bordtennis för ”orena”.

Sedan några åt tillbaka hade tekniken med skruvade servbollar tvingat fram regler om servarnas utförande för att bordtennisspel överhuvudtaget skulle möjliggöras. I början var reglerna svårtolkade och lämnade stort utrymme för partiska tolkningar.

I kulstötning kunde en lyckad stöt av fel person ogiltigförklaras såsom varande ”kast”.

Han ansåg bl a att man inte skulle inlåta sig med judar eller personer som har med judar att göra.

Vid krigets slut ett år tidigare översvämmades dagspressen av rikt illustrerade reportage och ingående beskrivningar från nazisternas förintelseläger. Till Sverige transporterades tusentals sjuka och utmattade fångar från tyska koncentrationsläger, som under sommarmånaderna inhystes på skolor eller i andra lokaler som stod till buds.

Antisemitismen hade likväl fortfarande sina ”kamratliga” förespråkare.

Stig

Vid ett terminsskifte fick vår klass en del nya elever. En av dessa, lite grov i kroppen och kanske lite mer pigmenterad i huden, stod till en början avsides.

Senare framkom att han var av judisk börd. Kanske visste de flesta av kamraterna detta redan från början. Den ”kamratlige” berättade, på ett motbjudande skadeglatt sätt, hur Stig måst sluta på Latinskolan, på grund av den behandling man där utsatt honom för.

Ibland gick Stig och jag och diskuterade på rasterna. På den tiden hade man inte ännu glömt bort att eleverna behöver lite frisk luft och en aning kroppsrörelse för att orka med lektionerna. Vi företrädde diametralt skilda politiska uppfattningar men okunnigheten i ämnet var, åtminstone hos mig, avsevärd. Stig lät sig aldrig provoceras.

Sidennäsduken

Små skolgossar var ofta på den tiden klädda i kostym.

I de flesta fall var kostymen försedd med byxor av typen plus fours och ibland hade man en konstfullt vikt näsduk uppstickande från kavajens bröstficka.

Vid ett tillfälle under en rast fick jag plötsligt se en av mina klasskamrater skrattande stående på andra sidan källarnedgången bredvid skolans huvudentré. Framför sig höll han utbredd en vit näsduk. En annan stod på något mer än en meters avstånd, harklade sig placerade en grönslemmig snorloska på näsduken i samma ögonblick som jag blev varse att det var min fina sidennäsduk som man lagt beslag på.

De båda kumpanerna, av vilka den ene var den ”kamratlige”, hade hjärtligt roligt åt episoden och åt min bedrövliga belägenhet då jag sedan stod och förtvivlad försökte skölja bort den vedervärdigt äckliga sega smörjan med det iskalla vatten som stod till buds.

Järnvägsresa

Skolresor förekom ibland. Tex Bokskogen eller Törringelund besöktes och resorna företogs då med tåg dragna av ånglok, eftersom smärre järnvägar inte var elektifierade. Resorna, med pubertetsungdomar, var såväl uppskattade som stökiga och riskabla.

Den då vanligaste vagntypen på de oelektrifierade järnvägarna hade på- och avstigningsdelar i fria luften med järngrindar.

Vid ett tillfälle stod jag i den skakiga järnvägsvagnen och höll mig i dörrkarmen till toaletten då någon vräkte igen toalettdörren. Tummen kom i kläm och jag svimmade.

Under pågående behandling gick jag flera veckor med den ömmande tummen i skena. Tummen blev aldrig densamma efter detta.

En plågoande roade sig med att då och då oväntat dyka upp och knipa till om bandaget.

Nässlor

Meterhöga brännässlor i täta bestånd växte på sina håll i skånska bokskogar som besöktes av små snälla barn på skolresor.

Ett gäng av unga psykopater stod för en verksamhet som bestod i att klä av en kamrat och rulla honom naken bland nässlorna. Lämpliga offer utsågs som kläddes av för att skadeglatt blottas för flickorna.

Jag lyckades undgå detta , men vid ett tillfälle var det hårfint. Andra hade sämre tur.

Lärarna hade på den tiden hade dock, i motsats till nu, möjlighet att ingripa på ett mera effektfullt sätt än nu mot pennalism bland elever.

Kvicksilver och karbolsya

Då tre terminer återstod återkom insikten om vikten av att sköta skolarbetet.

Men ett nytt problem, som pågick från fjortonårsåldern upp till adertonårsåldern, kulminerade under de två sista skolåren. Simträningen i det starkt klorerade bassängvattnet i Malmö kommunala varmbadhus bidrog möjligen. Vad som var klorakne eller vad som var vanliga ungdomsfinnar är ovisst. Stora bölder började uppträda på spridda ställen på kroppen.

Bölderna var ömma vid beröring och gav en sprängande värk och feber. Smärtan var ibland sådan att det var svårt att koncentrera sig på något annat. Ett fall föranledde operation under eternarkos och ett par månaders efterbehandlig vid sjukhuset, men vanligen behandlade jag mig själv.

Efter att med ringa framgång provat olika typer fann jag ett effektivt plåster som innehöll kvicksilver och karbolsyra (fenol).

Skrivningar och muntliga prövningar för realexamen pågick på den tiden flera dagar. Vid matematikskrivningen hade jag vänsterhanden i ett stort bandage på grund av en stor ömmande böld på handens översida och det var vissa svårigheter med placeringen av handen på bordet på grund av det otympliga bandaget.

En böld på den högra vadens utsida som svällde upp benet till en tjocklek som gjorde det omöjligt att få på byxorna. Jag låg byxlös och febrig flera dygn och kved av smärta. Ännu när detta skrives, cirka sextio år senare finns ärret kvar. Kvicksilverplåstret blev senare receptbelagt och efter ytterligare en tid fanns det överhuvudtaget ej att tillgå.

Klassfester

Men skolåren bestod inte bara av studier och plågor.

Varje klass hade under någon termin sin klassfest med underhållning och dans där också övriga klassers elever och lärare var inbjudna. Till skoldansen fick vi låna rektor Hemmingssons radiogrammofon men grammofonskivorna med Glenn Miller, Benny Goodman, Tommy Dorsey, Frank Sinatra, Bing Crosby, Doris Day m fl fick vi själva stå för.

Att däremot gå på offentliga danslokaler, med undantag för särskilt anordnade skoldanser, var strängeligen förbjudet för elever vid läroverk och realskolor och kunde leda till relegering från skolan.

Malmö Stadsteaters operettprimadonna Ethel Mårtensson som tagit realen på skolan några år tidigare kom och sjöng på skolfesterna och Gert Ove Andersson, som gick i fyran då jag gick i ettan, brillierade som dragspelsvirtuos. Gert Ove var också pianist och allmänt musikkunnig och blev några år senare repetitör och kapellmästare vid Malmö Stadsteater. Jan Malmsjö, som börjat på skolan ett år tidigare var naturligtvis en given attraktion på skolfesterna.

Också jag, som verkligen inte kunde jämföras med ovan nämnda artister, men som ibland ansågs vara rolig, bidrog till underhållningen i en del monologer och sketcher.

Vid ett tillfälle vägrade jag tjurigt att ställa upp eftersom jag inte ansåg mej ha något att komma med. Min klassföreståndare Ove Hjert skrev då ihop en monolog som jag till slut motvilligt gick med på att framföra. Stundens ingivelse medförde en del improviserade ändringar och tillägg som medförde en del skrattsalvor men uppskattningen för framförandet var nog likväl ganska oförtjänt.

Simträningens slut

De tre simklubbarna Limhamns simsällskap, Simklubben RAN och Malmö simsällskap, hade var sin träningstimme på söndagarna i Malmö kommunala varmbadhus. Också simtävlingarna mellan klubbarna och tävlingar mellan skolorna i Malmö genomfördes i badets 16 meters bassäng.

Tiden blev inte särskilt väl utnyttjad.

Spårvägsresan med linje 4 från Västanväg till Fersens väg och med Ringlinjen (linje 3) till Östra Förstadsgatan tog drygt en halvtimme i var riktning. Väl inkommen och avklädd tog tvagning och bastu, prat och lek sin tid. Andra badande dröjde sig ofta kvar in på simklubbarnas tid.

Det pratades en del om att klubbarna värvade medlemmar från varandra. Metoden var kanske inte fair play men den som utsattes för värvningsförsök kände sig nog ibland smickrad. Jag trodde mig vara hedrad av denna uppmärksamhet vid några tillfällen i 15-årsåldern.

En vuxen man, som förmodades vara simtränare i någon av klubbarna, satte sig bredvid mig i bastun och pratade om simträningen. Efter träningens slut fick jag en krona av denne vänlige man.

Detta upprepades vid påföljande träningstillfälle med fördubblat belopp. Gången därpå anmodade han mig att komma till hans hytt för att där klara av en sak. Aningslöst gick jag dit i tron att det handlade om en medlemsvärvning.

I hytten förvandlades den annars så lugne och vänlige mannen.

Medan han ivrigt letade efter sin börs pratade han nervöst om något som ”kanske skulle göra lite ont” men som inte alls var farligt. Han gav mig några mynt och ville att jag skulle komma till hans hytt efter träningen nästa gång.

Först nu började jag förstå att han ville göra något som jag absolut inte ville vara med om.

Visst borde jag ha släppt pengarna och sprungit därifrån, men jag var för feg och villrådig för att handla rationellt.

Han kanske märkte min oro och avstod från närmanden.

Nog hade jag hört talas om homosexualitet tidigare och hade då alltid hävdat att detta var något som var den enskildes ensak. I det avseendet var jag alltså långt före min tid eftersom avvikelser från heterosexualiteten på 40- och 50-talet i allmänhet möttes av oförståelse och fördömande.

Men det var svårare att vara tolerant i konfrontation med verkligheten.

Mina kamrater fick roligt på min bekostnad när jag på hemvägen uppskärrad berättade om händelsen. Man kom med spefulla förslag på hur han skulle kunna ha tillfredsställts och retsamma frågor om vad ”syndapengarna” skulle användas till. Jag ville aldrig visa mig på kommunala varmbadhuset efter detta. Det var färdigsimmat där för min del!

Lämna gärna synpunkter på sidans innehåll i gästboken